måndag 20 februari 2017

Arctic Ultra 100 miles


Nu var det ett tag sen jag sprang långt. Närmare bestämt EM i oktober för snart 4 månader sen. Ett sug på att tömma kroppen på energi och möta kampen uppstod starkare och starkare. Jag hade två tävlingar som jag valde mellan, Espoo 24h och Arctic Ultra.
Jag har en viss hatkärlek för inomhusbanan i Espoo men istället valde jag att springa utomhus i terrängen i Arvika. En böljande varvbana på lite drygt 10 km skulle springas 15 gånger.
Jag tog ledigt på fredagen, sovmorgon, promenad med hunden och träff med pappa. Massa inlagring av fysisk och känslomässigt bra energi. På eftermiddag rullade bilen mot Arvika tillsammans med Maria och Nina som också skulle starta i loppet.

Packning av grejer på hotellet och andra förberedelser innan Jonny Blunder öste grus på oss. Jag sov riktigt bra och hotellet hade lovat att fixa lite frukost åt oss trots att det var tidigare än ordinarie öppettid. Men de hade fixat heeeela frukostbuffén. Så gott och vi blev så glada. Mums!
På med löparkläder och skor. Men vänta, fodret i skon är ju trasigt, äh, det har ju inte märkts tidigare. Det går nog bra...
Och så lite sista förberedelser och sen iväg till starten.
Blåbärssoppa
Jag intog en plats vid ett bord inne i varvningsstugan. La fram mina små flaskor med blåbärssoppa och några Snickers. Salttabletter och lite Resorb. Jag var redo för start.
Starten gick kl 7.00 och en ny dag grydde sakta över Arvika. Det var ett par minusgrader och snön låg som ett tunt lager och liksom lyste upp vägen. Det var inte halkigt utan mina trailskor gav bra fäste.
Det är alltid tufft i början av ett lopp. Jag blir flåsig och jag känner mig tung och funderar på hur tusan jag ska orka springa långt. 
Startklar-bilden
Foto: Privat
Första varvet skulle det springa två löpare och visa oss banan. Det gick bra till en början men sen i slutet vet jag inte vart han tog vägen för vi sprang fel. Istället för att vända upp mot varvning fortsatte vi att följa snitslarna baklänges tills distansen började bli lite för lång för att det skulle kunna vara ett varv. Vi var 4-5 stycken som nu försökte orientera oss tillbaka upp mot varvningsstugan över campingen. Distansen hade vi ju iaf på klockorna, det blev en extra km där.
En snabb varvning och ut på nästa varv. Nu hade jag kommit in i andningen och rörelsen och det kändes bra. Jag pratade lite med några andra men sprang mest ensam. Jag gick inget här i början. Bara malde på. 

Banan gick ut ur campingen längs en motlutande stig som övergick i en grusväg. Sen kom ett stenigt parti med stenblock och höga steg att ta sig nerför. En stig ledde sen tillbaka till campingen där man rundade en liten udde och sprang sen längs strandkanten och en promenadstig upp mot ett motionsspår. Motionsspåret var lite drygt 2,5 km (tror jag) och var en lång seg uppförsbacke och sen gick det nerför igen. Underlaget var fint och platt med tilltrampad snö.
Därefter var det en raksträcka asfalt som ledde bort till ett bostadsområde. En seg uppförsbacke, en brant nerförsbacke och en sen uppför igen. Rundade ett dagis i en nerförsbacke och sen vände vi tillbaka med en lång seg backe igen. Brant kort nerför och en bit vid sjön och sen var vi tillbaka till asfaltsrakan igen. Nu vände vi ner på en stig som gick parallellt med vägen och över en kulle och ner mot vattnet. Några stora stenar att ta sig över och sen vidare över stranden och promenadstigen tillbaka till campingen.

Varven gick fort men efter 4 varv kom dumma tankar, ifrågasättande tankar. Vad gör jag här? Är det värt det? Till vilken nytta springer jag här? Kanske jag ska kliva av? Eller varför då? Jag är superstark och har inga problem. Jag skulle ångra mig. Så jag fortsatte.

Jag hittade två små gåbackar. Den lilla branta vägen upp till motionsspåret gick jag uppför. När jag kom upp satte jag mig på huk och lät ben och fotleder sträcka på sig. Sen tassade jag vidare, uppför och nerför. Andra gåbacken var en brantare asfaltsbacke upp till en större väg. Här gick jag och sträckte ut armar och axlar och skuldror. Sträckte mig och gjorde mig lång. Det var skönt.
Sen kunde jag lufsa på bort till varvning igen.

Jag åt och drack, hade 2 flaskor i ryggan, en med vatten och en med Tailwind. Käkade Snickers och mackor med Nutella.
Jag kände hur hade bildats blåsor på höger fot, framme vid tårna. Jag kände också när de sprack. Men det går bra ändå.

Vips så var vi halvvägs. Jag kände mig fortfarande väldigt stark. Jag hade gått upp i ledning i damklassen och allt fungerade väldigt bra.
Det började skymma och det var dags att ta på pannlampan. Jag tog en längre paus med klädbyte, torrt på överkroppen och huvudet. På med lampan och en macka i magen och så vidare. 5 varv kvar. Det kändes inte så långt.

Men så slog det mig, 5 varv är ju en tredjedel! Då kändes det väldigt långt helt plötsligt. Men jag matade på, i samma visa som tidigare. Mina 2 gåbackar och springa resten.
Temperaturen hade stigit lite nu och det började blåsa. Några regndroppar kom det också. Löparmässigt spelade det ingen roll faktiskt. Men underlagsmässigt så började det bli halt. Den packade snön blev nu till is och den hårda sanden på stranden blev mjuk och slirig.
4 varv kvar, en mara bara. Det går bra. Så, Ute från motionsslingan, då är det nästan 3,5 varv kvar bara. Så där höll jag på och räknade ner. 

Det sprack fler blåsor på höger fot. Och på frågan varför jag inte fick nån på vänster fot återstår det ett svar på.
De små hålen i fodret på skon som jag upptäckte när jag satte dom på mig hade nu börjat gnaga på mina fötter. Det sved. 

3 varv kvar, nästa varv är det näst sista varvet. Och när jag varvade sista gången så tog jag ingen påfyllning av energi. Jag hade både vatten och sportdryck kvar i ryggan. Tittade bara in i stugan och sa till Maria att ”Nu går jag ut och kör finalen!” Och så gjorde jag det.
I mål!
Foto: Maria Norrman Hed
Sluttiden blev 17.24 ett pers på 100 miles terräng och jag skitnöjd. Jag kände mig stark hela vägen. Jag fick kämpa lite för att hålla fart de sista varven men det gick bra och jag fixade det.
Jag kom först över mållinjen och tog dessutom banrekordet för damer.

Totalt sett väldigt nöjd, ett trevligt lopp och tack till Tobias och Remy för det jobb ni lagt ner och för den fina hjälpsamheten under loppet.

Tack till Maria som ställde upp och supportade mig på ett fantastiskt sätt trots att hon hade 85 km i benen.
Väldigt nöjd och glad
Foto: Privat
(Jag lärde mig att inte ha skor som har trasigt innerfoder. Visserligen visste jag väl det men de sår som det orsakade efter 17,5 timme var inte så sköna.)