fredag 14 juli 2017

World Championship 24h

Det är mitt tredje mästerskap, första gången jag fick åka iväg var 2013 och då sprang vi EM/VM i Steenbergen i Holland. I oktober förra året sprang jag EM i Albi i Frankrike och nu var det dags för VM i Belfast, Nordirland.

Vi är ett härligt gäng, lagledare Andreas Falk, support Annika och Ulf Nilrud, herrlaget Johan Steene, Dan-laget Dan Välitalo och så Maria Jansson, Anna Grundahl och jag som damlag. Eftersom man måste vara minst 3 för att bilda ett lag så var det endast tjejerna som hade ett officiellt lag i tävlingen.

Vi skulle resa från Sverige på torsdag morgon och jag övernattade hos Maria innan för att slippa resa på natten och missa en natts sömn. Perfekt! Jag sov som en prinsessa på deras soffa.

Taxin hämtade oss på morgonen för att ta oss till Arlanda där vi träffade resten av gänget. Det är ett härligt gäng. Jag gillar att vara en del av det. Vi har så kul, det händer att jag skrattar så jag får ont i magen. Det är inte bara benen som tränas på ett ultralopp.
Glad i flygplan
Foto: Annika Nilrud
 Flygningen över till Dublin gick enligt plan och vid flygplatsen står en kille från organisationen och tar emot oss, vi hinner tänka att det här kommer bli kanon i organisation. Men sen blev vi varse om att vi skulle ta en lokalbuss till Belfast. En buss som det gick att boka plats på, dagen innan. Där bokade platser hade förtur och vi skulle få åka med i mån av plats. Det blev en lång väntan på bussen men när den kom så stod vi först i kön och det var inga problem att få plats för alla som ville. Bussresan gick bra och vi släpptes av vid Belfast busstation. Där fick vi återigen vänta, vänta på en annan buss. Vi skrattar lite åt eländet samtidigt som alla önskar att vi var framme.
Men vi kommer fram till Campuset där vi ska bo, till slut. Men då saknas vår bokning och vi får vänta en lång stund innan de har skrapat fram rum åt oss. Men vi är bra på att vänta. Vi har övat hela dagen.

Middagen ska serveras på kvällen och innan dess vill Johan, Anna, Andreas och jag springa en liten sväng. Vi kollar hur långt det är till banan och tar oss dit. Banan ser fin ut men tiden drar iväg och det blir en megasnabb dusch innan det är dags för käk. Duschen lämnar lite att önska då det inte går att få nån fart på vattnet. Det blir bara som en liten ångpuff och mitt lite tjockare hår går inte ens att få blött. Jaja, det löser sig nog.
Maten var god men otroligt stark och med bultade läppar av hettan från grön curry gick vi vidare till en restaurang för lite efterrätt.
Vi somnar sen ovaggade i varsitt enkelt rum på Campus Elm Village bara ett stenkast från Queens university.

Fredag och dan före dan. Vi startar dagen med frukost och inser att det kan komma att bli trångt i frukostmatsalen på tävlingsdagen. Vi fortsätter sen med supportermöten där Annika, som ska supporta mig, och jag går igenom min packning, min energi och allt hur jag vill ha det. Jag känner mig jättetrygg med Annika och vet att hon kommer fixa uppdraget galant.

Foto: Annika Nilrud
Det är sen dags att ta sig till banan, för att gå den ett varv och shoppa lite frukost till tävlingsdagen. Vi hittar en buss som tar oss genom ett Belfast som minner om dess historia med väggmålningar och Titanic (som byggdes där).


Vi letar lunchställe och hittar en pub, men den har inte börjat servera mat ännu, men de tipsar oss om att gå en gata ner och sen in på en tvärgata och inga på en klocka. Det låter mystiskt men vi går dit. I samma stund som vi trycker på dörrklockan öppnas den och vi välkomnas in på ett mysigt ställe med fantastiskt god mat. Mätta och glad väntar vi sen på bussen som ska ta oss tillbaka till vårt Campus.

Fredagskvällen bjuder sen på invigningsceremoni och flaggparad. Det är ärofyllt att vara en del av det svenska laget. Det är mycket skratt och glada miner.
Borgmästaren talar och irländsk musik spelas. Vi klappar händerna och i magen flyger fjärilarna runt. Imorgon är det äntligen dags.

Foto: Annika Nilrud
Vi hoppar över pastapartyt, och hittar ett bättre alternativ till mat. The Barking Dogs går vi förbi. Deras varuintag ligger dörr i dörr med SG Surgery...

Efter att de sista förberedelserna gjorts på rummet somnar jag och sover riktigt bra. Klockan ringer och jag stiger upp och tar med min inköpta frukost bort till pentryt i Annika och Ulf's hus. I den gemensamma frukostmatsalen ringlar kön lång, ända utanför dörrarna så det var ett smart drag att fixa egen frukost.

Vi käkar i lugn och ro och sen är dags att ta oss till Victoria Park, där vi ska tillbringa närmsta dygnet springandes. Annika och Ulf har åkt i förväg och riggat vårt tält. Allt är planerat och organiserat på ett utmärkt sätt. Det här kommer bli super!
Vi laddar alla på vårt eget lilla sätt. Jag går runt och myser, tycker att allt känns bra. Jag är nöjd med tillvaron och jag känner mig trygg med den träning jag har gjort och med Annika som huvudsupport och Ulf och Andreas som delsupport.

Uppvärmning av Taipei - Yoga
Foto: Annika Nilrud
Jag har delat upp loppet i 4 block om vardera 6 timmar. De första 6 timmarna ska jag springa fortast, för att sen (kunna) dra ner på farten allt mer. Målet är att springa längre än 226,194 km och helst 230 km. Det första blocket ska jag beta av 62 km har jag tänkt.
Vid halvtid, dvs 12h och midnatt var planen att ha avverkat 122 km för att sedan kunna låta farten blir långsammare senare delen av loppet.

Starten närmar sig och vi får alla gå bort för att testa vår chip, det piper när vi går över mattan och man kan se att sitt namn poppar upp på skärmen intill. Det ser bra ut.
Vi hinner bort till tältet med överdragskläderna innan klockan närmar sig 12 och VM i 24h kickar igång!
Startklara och starka
Foto: Annika Nilrud
Banan är så fin, vi springer i en park med träd och gräs bredvid. Stora betongblock gör underlaget kärvt och hårt men det är lättsprunget och ett litet motlut gör att det inte blir så monotont. Det är vatten vid sidan av banan där det simmar en svanfamilj. Det är molnigt och precis lagom varmt. Benen springer lätt och allt känns toppen. Efter en timme ungefär är det dags att börja fylla på med energi. Min plan är att dricka energi varje halvtimme och äta energi varje heltimme.


Jag springer mycket ensam. Sällskapar en stund med Anna och sen med Antje från Tyskland och pratar lite, men trivs med att bara rulla på i min egna lilla värld. Det kommer lite regn, men bara så där så det känns skönt. Kroppen och kläderna blir blöta men fötterna håller sig torra.
Det blåser motvind på den ena rakan längst bort, men det funkar.

Första timmen hoppar jag över promenaden men annars går jag en stund vid varje hel timme. Kanske hundra, hundrafemtio meter. Jag sträcker på armar och axlar, jag böjer benen. När man springer så där långt blir det annars att knäna aldrig böjs så långt och det blir jobbigt i längden. Då är det skönt att testa funktionen lite i dom.

Banan är så fin och efter halva sträckan hänger pride-flaggor och en stor högtalare spelar musik.
Tiden går fort, och benen likaså. Jag ligger före min plan och när första "springa-fortaste-blocket" är slut har jag skrapat ihop 65 km.
Foto: The galwCOW.com
Det har alltså redan gått en fjärdedel av loppet. Allt känns toppen och jag har tänkt att dra ner lite på farten. Jag kollar in mina varvtider på skärmen när jag passerar och ser att de ibland är långsammare men att jag ändå håller god fart. Linnet är lite fuktigt av svett och regnet tidigare så jag ber om en torr t-shirt. Det känns skönt. Det börjar bli kvällen.

När jag sprang EM i Frankrike i höstas blev jag rätt så yr. Det funkade bra när jag sprang men så fort jag stannade höll jag på att falla omkull av yrsel. Detsamma hände nu, ungefär efter 9 timmar. Men det gör inget, jag ska ju inte vara still. Jag ska ju röra mig framåt. Frågan är bara vad det beror på.

Det börjar bli mörkt och arrangören har tänt lampor på bortre långsidan för att vi ska se ordentligt. Jag fortsätter med strategin att gå lite varje heltimme. Nu börjar Annika servera mig sportdryck med koffein. Och det är dags för 10-milakaffe. Jag njuter av varje droppe, kaffekärring som jag är.

Halvtid, 12 timmar i loppet och en stor del av "transportsträckan" är gjord. Jag har ca 125 km i benen och ligger bra till i min plan. Nu ska vi bara hem, medvind, vinden i ryggen och solen i ansiktet. Eller?! Kanske inte riktigt. Det är mörkt ute. Jag älskar nattlöpning och brukar inte bli sovtrött förrän på morgonen runt 7. Men den här gången kommer Jonny Blunder och häller grus på mig redan efter midnatt.

Vi kör på med koffeinsportdryck, gel och efter en stund är tröttheten borta. Vi tror att den är över så jag slipper den på morgonen. Ska man ändå ha en tröttsvacka så kan man ju lika gärna beta av den direkt liksom.

Nu har jag dragit ner farten lite till. Skärmen vid varvningen är ömsom på och ömsom av. Lamporna vid chipmattan likaså och det är mörkt och ojämnt underlag där. Jag klarar att inte snubbla men tycker att de borde nog få igång lamporna där. Det är inte många funktionärer som syns till vid varvningen.

Vid 4 på morgonen, dvs 16 timmar i loppet har jag gjort 16 mil enligt min klocka och stänger av den för att låta den laddas lite. Skärmen vid varvningen är nu svart men det piper när vi springer över mattan. Jag vet inte längre hur långt jag sprungit, eller vad klockan är. För tävlingsklockan är också svart. Jag har ingen aning om hur lång varvtid jag har.

Det börjar bli morgon och himlen ljusnar. Jag har kunnat springa hela natten i min t-shirt utan att frysa. Det är skönt ute. Det blåser fortfarande lite väl mycket på bortre långsidan. Jag går varje timme men det börjar göra lite väl ont att gå, blåsorna som bildats vid tårna har spruckit och de smärtar i ett gångsteg, i ett joggsteg känns det bättre. Men jag går ändå.

En ny dag gryr och vi går in på sista blocket, "springa långsammast-blocket". och jag har tappat rejält i fart. Jag har fått tillbaka min klocka så jag kan se att jag håller runt 7min-fart. Skärmen och tävlingsklockan vid varvningen är fortfarande svart. Jag har startat om ett träningspass i klockan men har ingen aning om hur långt jag sprungit eller hur jag ligger till i min plan.

Det är bara 3 timmar kvar nu och yrseln blir mer och mer märkbar när jag slår ner till gång eller stillastående. Jag stannar vid supporten och det känns som om jag ska svimma. Jag blir väl omhändertagen och baddad med svampar och masserad i nacken. Nacken är nämligen så spänd. Det känns som om huvudet inte riktigt orkar hålla upp sig själv och faller bakåt.

Ut på banan igen! Nu är det final. Farten är låg och jag försöker öka stundtals för att få igång ett annat steg. Göra små ruscher liksom. Men det funkar bara en stund. Till slut går det inte att öka farten alls. Jag maxar, i en fart av 9 min/km! Men det är bara att hålla i nu.

Hur långt är det kvar av tävlingen, det är svårt att veta när inte klockan fungerar, men på min egen klocka ser jag att det är sista timmen. Vissa ökar farten nu, krämar ut det sista. Jag försöker men jag får nöja mig med att hålla farten. Vissa promenerar. Solen skiner och det är snart slut.

Vi får våra klossar som vi ska lägga där vi stannar för att funktionärerna ska kunna mäta hur långt vi kom på  sista varvet. Jag håller den i handen, jag tänker att det här blir sista varvet. Sista gången förbi open race-tälten där de hejar och spelar musik. Jag kommer precis förbi vårt tält när slutsignalen ljuder och jag kan äntligen stanna. Annika är snabbt framme med tröja och nåt att käka och dricka. Jag vill bara lägga mig ner. Långsamt tar jag mig ner på gräset. Fötterna dunkar och huvudet snurrar. Det är över.
Foto: Tobias Lundgren
Jag ligger kvar en stund innan jag försöker kravla mig upp och gå bort mot vårt tält. Där sätter jag mig på en stol och får lite godis i handen att äta. Fötterna dunkar och jag vet inte vilken ställning jag ska befinna mig i som är minst obekväm. Jag sitter, står och ligger på gräset omvartannat. Annika plockar ihop alla saker. Ulf och Andreas har mött upp resten av gänget tappra löpare. Johan har satt rekord, han har tagit Runes 31 år gamla rekord och måste dopingtestas. Det är stort. Johan är kung!

När väskan är packad och tältet tomt på grejer går jag bort mot bussen som ska ta oss tillbaka till vårt campus. En snäll man kommer fram och ber att få ta min väska, han säger att han är djupt imponerad över vad vi kan, han har kollat på loppet och är imponerad över att jag sprang i motlutet varje varv, säger han.
Bussen tar oss tillbaka och jag ska få duscha i Annikas rum där vattenflödet är så pass hårt att jag kan tvätta håret.

Det är skönt att bli ren, men det är jobbigt att duscha. Tänk om man kunde trycka på en knapp efter loppet. Pang! Och så var man duschad och ren och låg i sängen. Tyvärr funkade inte knappen den här gången, heller.
Efter duschen får vi meddelande av Dan som hittat lunch i matsalen. Jag är egentligen inte hungrig men stapplar dit för jag tänker att det är säkert bra att få sig lite mat. Det smakar inge vidare men jag äter och får i mig efterrätt och kaffe också innan jag tar mig tillbaka till mitt rum och hinner somna en halvtimme innan det är dags för att åka till prisceremonin.

Vid arenan köper jag kaffe, får en öl och så sätter vi oss på läktaren för att se prisutdelningen. Johan får gå upp och ta emot silvermedaljen. Tårarna rinner av glädje, fy fan va han är värd det. Han är så himla grym! Maria får gå upp på scenen och ta emot priset "Athlete of the year" som hon tilldelades 2016. Fantastiska människor! När sen en av tjejerna från USA får gå upp på scenen och hennes kille går ner på knä och friar så rinner tårarna igen. Fasiken så fint! (Och så känslig man är utan sömn...)
Johan får VM-silver
Foto: Annika Nilrud
Vi ska sen få middag, eller ja vi har iaf en middagsbiljett. Innanför läktaren servas några ensamma korvbitar och några torra smördegsbitar (eller vad det var) på en papptallrik. Riktigt torrt var det iaf. Det gick inte att andas samtidigt som man hade det i munnen för då hade det åkt ner i lungorna.

Det var riktigt törrt
Vi tar bussen tillbaka till Campus och frågar efter vägen till närmsta pizzeria. Den ska ligga ca 1 km bort. Det känns som en evighet och efter lite felpromenad och en halvtimme senare hittar fram. Vi får megastora pizzor och sitter och halvsover och äter, innan vi tar oss tillbaka för att sova för natten. Många vakna timmar och många mil i benen senare.


Jag borde sova på utmattning men det är svårt. Somnar snabbt men vaknar igen. Jag kollar mobilen, packar ihop och till slut somnar jag igen.
Taxin till flygplatsen hämtar oss 5.30 och smidigheten att åka taxi istället för att vänta på femtioelva bussar är super.

Frukost på flygplatsen och sen upp i luften mot Sverige. Pappa, hans sambo och min systerdotter möter mig på Arlanda och jag får lunch och sällskap fram till dess att bussen går hem till Kristinehamn.

Placeringsmässigt hamnade jag på 18'e plats och i dagsläget säger resultatet att jag kom 226,220 km vilket är pers med 26 meter. Den slutgiltiga resultatlistan är ännu inte publicerad pga strulet med chip, skärmen osv.
Foto: Annika Nilrud
VM-resan är över och jag kan summera en otroligt rolig resa. Jag är nöjd med min insats i loppet och jag är så himla glad att jag får vara en del av detta.
Vi har så skoj ihop och jag tycker så otroligt mycket om er!
Anna Grundahl, Maria Jansson, Dan Välitalo, Johan Steene, Annika och Ulf Nilrud och coach Andreas Falk.
TACK! <3 br="">
Foto: Annika Nilrud

måndag 20 februari 2017

Arctic Ultra 100 miles


Nu var det ett tag sen jag sprang långt. Närmare bestämt EM i oktober för snart 4 månader sen. Ett sug på att tömma kroppen på energi och möta kampen uppstod starkare och starkare. Jag hade två tävlingar som jag valde mellan, Espoo 24h och Arctic Ultra.
Jag har en viss hatkärlek för inomhusbanan i Espoo men istället valde jag att springa utomhus i terrängen i Arvika. En böljande varvbana på lite drygt 10 km skulle springas 15 gånger.
Jag tog ledigt på fredagen, sovmorgon, promenad med hunden och träff med pappa. Massa inlagring av fysisk och känslomässigt bra energi. På eftermiddag rullade bilen mot Arvika tillsammans med Maria och Nina som också skulle starta i loppet.

Packning av grejer på hotellet och andra förberedelser innan Jonny Blunder öste grus på oss. Jag sov riktigt bra och hotellet hade lovat att fixa lite frukost åt oss trots att det var tidigare än ordinarie öppettid. Men de hade fixat heeeela frukostbuffén. Så gott och vi blev så glada. Mums!
På med löparkläder och skor. Men vänta, fodret i skon är ju trasigt, äh, det har ju inte märkts tidigare. Det går nog bra...
Och så lite sista förberedelser och sen iväg till starten.
Blåbärssoppa
Jag intog en plats vid ett bord inne i varvningsstugan. La fram mina små flaskor med blåbärssoppa och några Snickers. Salttabletter och lite Resorb. Jag var redo för start.
Starten gick kl 7.00 och en ny dag grydde sakta över Arvika. Det var ett par minusgrader och snön låg som ett tunt lager och liksom lyste upp vägen. Det var inte halkigt utan mina trailskor gav bra fäste.
Det är alltid tufft i början av ett lopp. Jag blir flåsig och jag känner mig tung och funderar på hur tusan jag ska orka springa långt. 
Startklar-bilden
Foto: Privat
Första varvet skulle det springa två löpare och visa oss banan. Det gick bra till en början men sen i slutet vet jag inte vart han tog vägen för vi sprang fel. Istället för att vända upp mot varvning fortsatte vi att följa snitslarna baklänges tills distansen började bli lite för lång för att det skulle kunna vara ett varv. Vi var 4-5 stycken som nu försökte orientera oss tillbaka upp mot varvningsstugan över campingen. Distansen hade vi ju iaf på klockorna, det blev en extra km där.
En snabb varvning och ut på nästa varv. Nu hade jag kommit in i andningen och rörelsen och det kändes bra. Jag pratade lite med några andra men sprang mest ensam. Jag gick inget här i början. Bara malde på. 

Banan gick ut ur campingen längs en motlutande stig som övergick i en grusväg. Sen kom ett stenigt parti med stenblock och höga steg att ta sig nerför. En stig ledde sen tillbaka till campingen där man rundade en liten udde och sprang sen längs strandkanten och en promenadstig upp mot ett motionsspår. Motionsspåret var lite drygt 2,5 km (tror jag) och var en lång seg uppförsbacke och sen gick det nerför igen. Underlaget var fint och platt med tilltrampad snö.
Därefter var det en raksträcka asfalt som ledde bort till ett bostadsområde. En seg uppförsbacke, en brant nerförsbacke och en sen uppför igen. Rundade ett dagis i en nerförsbacke och sen vände vi tillbaka med en lång seg backe igen. Brant kort nerför och en bit vid sjön och sen var vi tillbaka till asfaltsrakan igen. Nu vände vi ner på en stig som gick parallellt med vägen och över en kulle och ner mot vattnet. Några stora stenar att ta sig över och sen vidare över stranden och promenadstigen tillbaka till campingen.

Varven gick fort men efter 4 varv kom dumma tankar, ifrågasättande tankar. Vad gör jag här? Är det värt det? Till vilken nytta springer jag här? Kanske jag ska kliva av? Eller varför då? Jag är superstark och har inga problem. Jag skulle ångra mig. Så jag fortsatte.

Jag hittade två små gåbackar. Den lilla branta vägen upp till motionsspåret gick jag uppför. När jag kom upp satte jag mig på huk och lät ben och fotleder sträcka på sig. Sen tassade jag vidare, uppför och nerför. Andra gåbacken var en brantare asfaltsbacke upp till en större väg. Här gick jag och sträckte ut armar och axlar och skuldror. Sträckte mig och gjorde mig lång. Det var skönt.
Sen kunde jag lufsa på bort till varvning igen.

Jag åt och drack, hade 2 flaskor i ryggan, en med vatten och en med Tailwind. Käkade Snickers och mackor med Nutella.
Jag kände hur hade bildats blåsor på höger fot, framme vid tårna. Jag kände också när de sprack. Men det går bra ändå.

Vips så var vi halvvägs. Jag kände mig fortfarande väldigt stark. Jag hade gått upp i ledning i damklassen och allt fungerade väldigt bra.
Det började skymma och det var dags att ta på pannlampan. Jag tog en längre paus med klädbyte, torrt på överkroppen och huvudet. På med lampan och en macka i magen och så vidare. 5 varv kvar. Det kändes inte så långt.

Men så slog det mig, 5 varv är ju en tredjedel! Då kändes det väldigt långt helt plötsligt. Men jag matade på, i samma visa som tidigare. Mina 2 gåbackar och springa resten.
Temperaturen hade stigit lite nu och det började blåsa. Några regndroppar kom det också. Löparmässigt spelade det ingen roll faktiskt. Men underlagsmässigt så började det bli halt. Den packade snön blev nu till is och den hårda sanden på stranden blev mjuk och slirig.
4 varv kvar, en mara bara. Det går bra. Så, Ute från motionsslingan, då är det nästan 3,5 varv kvar bara. Så där höll jag på och räknade ner. 

Det sprack fler blåsor på höger fot. Och på frågan varför jag inte fick nån på vänster fot återstår det ett svar på.
De små hålen i fodret på skon som jag upptäckte när jag satte dom på mig hade nu börjat gnaga på mina fötter. Det sved. 

3 varv kvar, nästa varv är det näst sista varvet. Och när jag varvade sista gången så tog jag ingen påfyllning av energi. Jag hade både vatten och sportdryck kvar i ryggan. Tittade bara in i stugan och sa till Maria att ”Nu går jag ut och kör finalen!” Och så gjorde jag det.
I mål!
Foto: Maria Norrman Hed
Sluttiden blev 17.24 ett pers på 100 miles terräng och jag skitnöjd. Jag kände mig stark hela vägen. Jag fick kämpa lite för att hålla fart de sista varven men det gick bra och jag fixade det.
Jag kom först över mållinjen och tog dessutom banrekordet för damer.

Totalt sett väldigt nöjd, ett trevligt lopp och tack till Tobias och Remy för det jobb ni lagt ner och för den fina hjälpsamheten under loppet.

Tack till Maria som ställde upp och supportade mig på ett fantastiskt sätt trots att hon hade 85 km i benen.
Väldigt nöjd och glad
Foto: Privat
(Jag lärde mig att inte ha skor som har trasigt innerfoder. Visserligen visste jag väl det men de sår som det orsakade efter 17,5 timme var inte så sköna.)

onsdag 11 januari 2017

Mitt 2016


2016 kan nu läggas till handlingarna och tränings- och tävlingsmässigt var det ett riktigt bra år. Mitt bästa hittills skulle jag tippa. Det var året utan skador, året jag vann flera tävlingar och framförallt året då jag gjorde en ordentlig come back efter en långdragen skada.

Sammanfattningsvis;

Januari
Jag springer en hel del mängd och förbereder mig för Espoo 24h i Finland, min första 24h efter skadan.
Jag gör nya laktattester och kan konstatera att jag gjort en hel del förbättringar och kan springa fortare med lägre puls och mindre mjölksyra.
 
Februari
Jag åker till Finland för att springa långt. Min hemliga lilla plan är att springa minst 212 km och kanske kvala in till EM. Jag träffar Jonny och Ellen som hjälper mig under dygnet och jag persar med 226 km och vinner damklassen.

Seger
Foto: Privat
Mars
Jag försöker komma igång och springa igen men det tar lite tid. Jag känner mig urladdad och låter det va så.
I slutet av månaden bli det officiellt att jag får klä mig i blågult och representera Sverige i EM i 24 i oktober.

April
Jörgen och jag startar upp paddelträningen inför Åre Extreme Challenge senare i sommar.
Jag springer Täby Extreme Challenge och vinner klassen 50 miles natt.
Klar för start
Foto: Privat
Seger
Foto: Privat
 Maj
Olympian race i Grekland, loppet jag fick bryta i samband med min skada 2014. Nu skulle jag tillbaka och springa i mål. Det gjorde jag också och jag vinner.
Före start
Foto: Privat
Foto: Mia Thomsen
Jag joggar igenom vårt lilla stadslopp Harsprånget på 6 km endast 5 dagar efter loppet i Grekland. Helgen efter, dvs en vecka efter 180 km traillöpning cyklar jag Valmetloppet 135 km på landsvägscykel med hyffsat pigga ben.


Juni
För första gången är jag farthållare på Stockholm Marathon. Jag ska springa loppet på 4.15 och det gör jag och det är riktigt kul att hjälpa andra löpare.
Min yngsta son sa innan jag åkte (antagligen eftersom jag vunnit 3 av 3 lopp innan); Mamma, jag tror inte du vinner den här gången. Du är bättre på att springa långa lopp.

Farthållare med sluttid 4.15
Foto: Privat
Juli
Jörgen och jag åker till Åre för att köra Åre Extreme Challenge, multisport. Jag har hyrt en surfski som jag inte paddlat mer än en gång i. Det funkar inge vidare och jag fylls av negativ energi under paddlingen. Löpningen går bra men under cyklingen pajar min cykel och det blir att släpa den i mål.

Efter målgång i Åre
Foto: Privat
Augusti
Ironman Köpenhamn. Jag har länge haft funderingar på att testa triathlon så jag åker till Köpenhamn och genomför mitt första. Simningen ute gjorde jag vid ett tillfälle innan och landsvägscyklingen genomfördes på våren. Men springa vet jag att jag kan.
Det blir en toppendag och jag har jättekul och kommer i mål på 11.31
Foto: Privat
Foto: Privat
Under året har jag varit ambassadör för Blodomloppet och loppet avgörs i Karlstad i slutet av månaden. Jag persar på milen med 41.18

Ambassadör
Foto: Privat
September
Jag åker till Ånnaboda och springer Bergslagsleden Ultra. En fin dag med solsken och starka ben. Jag vinner igen och åker hem nöjd och glad.
Jag är även pacer åt Ann-Sofie på Black River Run i Västerås. Jag får ett underbart nattpass i skogen med trevligt sällskap.
Prispallen i Bergslagsleden Ultra
Foto: Privat
Oktober
Jag får representera Sverige i EM i 24h i Albi, Frankrike. Jag sätter ett mål på 230 km och når inte upp till det utan kommer bara 218 km. Jag är besviken men ändå glad att få komma hem med ett EM-silver i lagtävlingen.
Foto: Privat

Besviken och trött
Foto: Privat

EM-silver
Foto: Privat
November
Jag blir förkyld men hinner friskna till till årets KUL-helg som arrangeras i ett snötäckt Stockholm. En jättetrevlig helg med fina mil och trevligt sällskap.
KUL-helg
Foto: Privat
Jag får också delta på Friidrottsgalan i Stockholm. En trevlig kväll även om ultradistansen kommer i skymundan.

Annika och jag
Foto: Privat
December
Jag kör ingen adventskalender utan springer mest det jag känner för. Besvikelsen efter EM börjar gro till en stark revanschlust. Jag laddar för 2017…

Foto: Privat
Året i siffror:
Träningspass: 328 st
Total träningstid: 22 dagar 18 timmar 27 minuter
Löpta mil: 469,4