tisdag 27 september 2016

Pacer BRR



Det var redan i våras som jag fick frågan om jag ville vara pacer åt Annie på Black River Run. Loppet låg ca 1 månad för EM så det passade bra med ett långpass och särskilt att få springa på natten.
Så jag tackade ja.

Jag sov hemma natten innan för Ann-Sofie hade sin man på plats som skötte supporten. Jag behövde sova ut och kunde i lugn och ro ta bussen till Västerås vid lunch. Jag sov nästan 12 timmar hemma i min säng och kunde ändå sova lite till på bussen så det var skönt att vara utvilad.
Jag promenerade sen till tävlingsplatsen från busstationen. Det var 4,5 km och det var så skönt i det vackra höstvädret.

Väl framme på tävlingsplatsen blev det en massa snack med alla härliga människor. Så trevligt. Nicke, Annies man och jag pratade ihop oss lite, käkade mat och servade Annie när hon varvade. Jag hjälpte även min kompis Maria som också sprang 100 miles (men valda att kliva av på hälften av personliga skäl.)

Jag skulle kliva på som pacer efter att Annie sprungit 6 varv på den 16 km långa banan, dvs 96 km. Jag skulle springa med i 3 varv och det sista varvet skulle Nicke springa tillsammans med henne.
Jag gjorde mig klar i god tid och fick vänta lite innan det var dags. Ute var det varmt och skönt och månen tittade fram bakom molnen ibland.

I omklädningsrummet bytte jag om samtidigt som Maria, som skulle åka hem. Jag funderade angående klädsel och frågade henne: -Har du frôsô nô?
Mia som också var där skrattade gott och undrade om jag funderade på om hon frusit. Haha, det är härligt med dialekter.

Jag som aldrig tidigare sprungit på BRR-banan visste inte alls hur den såg ut. Men den var väldigt varierande och Annie hade berättade att första delen skulle gå långsammare och sen skulle det komma en mer lättsprungen del för att avslutas med ett böljande motionsspår.
Första varvet som en upptäcktsfärd för mig. Jag sprang och tittade på allt och njöt av månskenet.
I början av varje varv gick banan genom ett tekniskt skogsparti. Under det andra varvet började pannlampan krångla lite för Ann-Sofie. Jag tog fram min extralampa ur väskan som hon kunde komplettera med. När det återstod nån km till varvning sprang jag före för att be Nicke ta fram hennes extralampa. Jag hann knappt fram innan Annie också var där. Men vi fick med oss en lampa ut på mitt sista varv och det nästsista för Ann-Sofie.

Det var så härligt ute. Precis lagom varmt och jag var så glad och nöjd att jag befann mig där och då. Utefter Svartån kunde vi släcka våra pannlampor och bara springa i månskenet. Så himla häftigt. Det blåste nästan ingenting och Svartån låg som en svart spegel längs med våran väg. Magiskt!
Ann-Sofie var enormt stark och bara matade på. Vi pratade inte så mycket men det fanns en tyst sammanhållning och delad kämpaglöd. Jag förstod redan tidigt att hon skulle klara sitt mål. Hon var fokuserad och stark.

Jag lämnade över Annie till Nicke inför sista varvet. Jag kollade när Jonas kom i mål och krossade sitt gamla pers med över 4 timmar! Sen tog jag mig in i duschen. Klockan var kvart över 3 på natten och jag kollade när första buss skulle gå hemåt. Det var inte förrän kl. 10.00 så efter att jag gjort mig ren så la jag mig och slumrade lite på bänken inne i omklädningsrummet.
Sen tog jag en promenad in till stationen i god tid så jag hann käka frukost och sen sov jag hela resan hem på bussen.

Det var riktigt roligt att vara pacer, att få dela kämpaglädjen och natten med en stark och fokuserad kompis. En magisk natt med fullmåne och underbart väder. En fin och varierad bana som också gav mig ett riktigt bra träningspass.
Alla nöjda, alla glada!
Foto: Jens Magnusson, Landstinget i Värmland
(Tog nästan inga bilder i Västerås. Bjuder på en som togs i samband med min insats som ambassadör för Blodomloppet)

måndag 5 september 2016

Bergslagsleden Ultra 47,5 km

För 2 år sedan var det landslagsläger i Nora. Jag var skadad då men åkte ändå dit för att träffa vännerna. Medan de sprang var jag hundvakt åt Emelie's hund Troja. Det var första gången jag kom i kontakt med Bergslagsleden Ultra.

Loppet startar i Digerberget i Västmanland och avslutas i Ånnaboda i Närke. Banan har över 1000 höjdmeter går att läsa på hemsidan. Men min klocka visade 1300 ungefär.

Det blev en tidigt morgon när jag satte mig i bilen och åkte mot Ånnaboda. Dimslöjorna dansade över gärden och skogsbryn längs E18. Jag drack mitt morgonkaffe hemma med valde att ta med frukosten att äta lite senare.

Väl framme vid målet fick vi nummerlapp, tröja och lite annat smått o gott innan bussen skulle ta oss till starten. Jag hamnade bredvid en kille från trakten som berättade lite om banan.
Jag hade lagt av mig alla överdragskläder i bilen och väderprognosen visade solsken och varmt hela dagen. Men nu på morgonen var det kyligt. Jag satte mig inne i en liten stuga under tiden i väntan på start. Jag kände mig lugn. Loppet är en del av min träning inför EM och jag hade bara vilat en dag innan. Jag skulle göra mitt eget lopp. Precis som jag brukar.
Foto: Privat

Vi fick lite information innan vi släpptes iväg i skogen och längs de vackra stigarna. Jag la mig ganska långt fram i fältet. Jag ville inte riskera att hamna bakom så jag inte kunde springa i mitt tempo. Det gick väldigt bra men det är tufft innan kroppen kommer in i rätt andning och jag flåsade på där i början.

Det skulle vara 17 km till första vätskan och jag hade en tjej tätt bakom mig, som hade egen support. Jag hade bara min handhållna flaska på 0,5 km som jag planerade att fylla vid depåerna. Det gick lätt att springa. Jag kunde släppa på utför och jag kände mig stark uppför. Benen matade liksom bara på.

Första kontrollen kom och jag fyllde min flaska med sportdryck, käkade banan och drack Cola. Tjejen var tätt bakom. Jag fortsatte iväg med glada steg.

Nu var det 15 km till nästa depå. Jag började bli väldigt törstig med fick hushålla med den sportdryck jag hade kvar. Banan gick upp över en höjd, Rusakulan. Här var utsikten helt fantastiskt! Himlen var klarblå och höstens färger reflekterades så vackert långt nere i dalen.
Vi sprang genom Trolldalen, en liten dal med stora, hala stenblock. Där var det svårsprunget och jag tog det lugnt för att inte stuka nån fot.
Kontrollen närmade sig och jag var törstig.

En funktionär sa till mig att jag var första dam och jag fyllde min flaska medan jag klunkade i mig mugg efter mugg med vatten och sportdryck. Jag ryckte två bananbitar innan jag tassade vidare in i skogen. Tjejen bakom såg jag inte till längre.

Nu var det bara 8 km till vätska och det var vid målet, där man skulle in och sen vidare ut på en slinga till. Benen rullade på av sig själva och det gick så lätt. Starka ben och jag sprang om ett gäng killar på vägen.

In till sista vätskan där en ung kille står och han hör inte riktigt att jag säger att jag vill påfyllning. Jag fixar det själv genom att hälla över från muggar till min flaska. Nu är det bara ca 7 km kvar inkl en slalombacke att ta sig uppför. Kropp och ben känns fortfarande väldigt starka och jag springer iväg innan tjejen bakom kommer in till kontrollen. Hennes support ser jag flera gånger efter banan och förstår att hon ligger nära. Nu tar tävlingsjävulen mig och jag vill inte att hon kommer förbi. Jag ökar lite och springer om ett par killar till.

Stigarna är så himla fina! Vi springer förbi små vattendrag och tjärnar som ligger spegelblanka i höstsolen. Det går uppför och nerför så det är massor av muskler som får jobba och arbetet fördelas över kroppen.

Jag kommer fram till slalombacken där det står ett bord med vattenmuggar och en sportident-stämpel. Jag stämplar och ger mig uppför. Småspringer där det inte är så brant och går där det brantar på. Jag vänder mig om uppe i backen och kan inte sen den andra tjejen.
Jag småspringer där det planar ut lite när jag sparkar i en sten och flyger framåt. Landar på bröstet och gör en "Anja Pärsson" och kanar fram. Hinner tänka på att hålla upp huvudet så inte hakan går i. Jag reser mig och borstar av mig. Det har gått bra. Nåt litet skrapsår bara.

Jag fortsätter upp och det dröjer inte länge förrän jag kan stämpla längst upp och fortsätta på den fina stigen neråt. Jag hör speakern på håll. Det luktar målgång...
Målgångsflagga på morgonkvisten.
Foto: Privat

Jag kommer ut på en asfalterad motionsslinga och nu går benen lätt. Bara att rulla på. Det är endast nån km kvar till mål.
Jag springer fortfarande med starka ben när jag vänder upp mot målrakan och ser flaggorna längre fram. Nu är det redan slut.
Tjejen bakom mig kommer in 3 minuter efter mig. Men jag var först och vann. Det är alltid kul.
Foto: Bergslagsleden Ultra
Jag fick ett par skor från Salming i pris. Det ska bli intressant att testa dom!

Tiden blev 4.40 på 47,5 km vilket ger ett snitt på under 6-fart. Det är jag jättenöjd med.
Jag känner mig stark nu. :)
Prisutdelning
Foto: Privat

torsdag 1 september 2016

Blodomloppet Karlstad

Jag har under året varit ambassadör för Blodomloppet. Jag har lämnat plasma sedan 1999 och jag tycker det är viktigt att bidra och hjälpa andra människor om man kan. Det är en väldigt liten insats för mig men som räddar livet på andra.

Jag har hjälpt till att försöka nå ut med budskapet och sprida ordet.

I tisdags gick så blodomloppet av stapeln i Karlstad. Jag var där innan och minglade runt tillsammans med de andra ambassadörerna. Ett stort plakat med min bild fanns på planen och efteråt blev det en kort intervju i mikrofonen.
Foto: Privat

Loppet då, jag hade inte bestämt mig om jag skulle plåga mig och försöka springa fort eller inte. Jag fick ett infall dagen innan att testa om jag kunde.
Jag värmde upp i 3 km och sprang sen 2 km i 4-fart, vilade lite och tog sen 2 gånger 1 km snabbt sen innan jag joggade hem. Det var jobbigt.

Jag gick framåt i fältet innan starten. Tänkte att det är skönt att slippa trängas. KMTI skötte uppvärmningen och jag hängde på. Sen räknade vi ner till starten och sprang iväg. Det kändes rätt bra så jag höll god fart. Pulsen pumpade på men jag hade andningen under kontroll. Äh, jag kör på!

Det fanns 2 banor att välja på, en på 5 km och en på 10 km. Jag hade valt 10 km och fick då springa två varv på den fina banan. Banan var varierad med motionsspår, asfalt och skogsväg. Det kändes bra att det hela tiden hände något underlagsmässigt.

Det hela var jobbigt men ändå ok. När jag kom in på Tingvalla IP sa speakern att det bara var två tjejer i mål och att de väntade in den tredje. Jag ökade farten och sprang in som tredje dam på 41.18.
Det är numera mitt nya pers på milen. Mitt gamla pers är från 2007 då jag sprang Skärgårdsloppet och det löd på 45 minuter.
Jag har alltså inte försökt springa fort i en mil på 9 år. Så det var nog dags att putsa det där pers'et.

Jättenöjd blev jag i alla fall! Tänk att det finns lite fart i ultrabenen ändå.

Nu blickar jag framåt mot Bergslagsleden Ultra 47 km, på söndag.
Foto: Jens Magnusson, Landstinget i Värmland
Hjälp till att rädda liv du också! Läs mer på Ge blod!