Jag skriver...

fredag 30 september 2011

Mässa

Idag vilar jag foten på expo-mässan. En företagsmässa som idag är öppen för skolor och företag och imorgon för allmänheten.


Montern mittemot.


Här sitter vi, Fredrik och jag. Och nej, jag har inte ätit nån godis. Jag är stark. :)

- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 29 september 2011

Underbara höst

Jag älskar hösten! Det är absolut den vackraste årstiden. Idag har det varit underbart fint ute. Solsken och alla dessa färger. Fantastiskt fint!

Jag har jobbat ute nästan hela dagen och njutit av dagen. Tyvärr är mitt humör i botten eftersom jag saknar mima löparendorfiner. Mitt tålamod är nästintill obefintligt och jag lider med övriga familjemedlemmar. :( Tänk vad beroendeframkallande det kan va.

Status fot: fotknölen är stor som en apelsin. Övriga foten, ingen svullnad kvar. Smärta: aj aj vid belastning. Dags för läkarbesök? Vad tror ni läsare?


- Posted using BlogPress from my iPhone

onsdag 28 september 2011

DNS

Det är redan onsdag och jag får nog lov att acceptera att det inte blir någon hovaled för mig på lördag. :(

Foten värker fortfarande och det skulle bara vara dumt att försöka sig på att springa 50km terräng om ett par dagar.

Det känns riktigt tråkigt men det är inget att göra nåt åt. Bara le och gå vidare. Det kunde varit värre (även om jag är riktigt ledsen just nu).


Ett tecken? DNS - do (did) not start ;)

- Posted using BlogPress from my iPhone

Musik

Jag gillar att springa med musik. Jag blir glad och när det kommer en extra bra låt känns det som att flyga. Jag sjunger och tycker att livet är toppen. :)

Jag har tidigare använt ifånen som musikspelare och det fungerar ju utmärkt men den är lite för tung och klumpig. Om jag har den i fickan slår den i magen i varje steg. När jag har rygga är det inga problem men springer jag utan ryggsäck har jag haft den i handen. Det fungerar, men är inte optimalt.

Därför har jag nu köpt mig en lite mp3, en Ipod Shuffle. Jag ser fram emot att prova den. Liten och smidig och kan fästas på kläderna.

Bild från cdon.se
För att inte ifånen ska fuktskadas när jag tränar använder jag en vattentät skyddspåse. Telefonen kan användas som vanligt trots att den ligger i påsen och om jag skulle paddla kanot/kajak och trilla i sjön så flyter telefonen i påsen. Den är verkligen superbra.

Visst fungerar det med en vanlig fryspåse också men inte riktigt lika bra (flytförmågan kanske inte är lika bra och det är inte lika lätt att använda telefonen i påsen). :-)

Bild från Addnature.se

tisdag 27 september 2011

Depp

Jag är så ledsen och tycker synd om mig själv just nu.
Ute skiner solen och det är ett fantastiskt höstväder. Jag vill inget hellre än att dra till skogs och njuta av en löptur.

Istället sitter jag inne på jobbet, som krånglar så jag blir tokig snart, och värken dunkar i foten. Blir det inte ett dugg bättre till imorgon så måste jag nog gå iväg o kolla så det inte är nåt mer än en stukning. Bättre att vara på den säkra sidan så jag behandlar det på rätt sätt och kan bli löpklar snarast möjligt. Det är ju inte bra om det är nåt litet som gått sönder o läker fel.

Jag gråter snart. Jag lever utan mina droger just nu, löpningen o smågodis. Jag kan inte ens tröstäta smågodis när jag känner mig så här ynklig. Stackars mig. :(

Depp, Depp, Depp...

- Posted using BlogPress from my iPhone

måndag 26 september 2011

Huuur...

...lång kan 45 minuter va? Huuur tråkigt kan det vara att styrketräna? Tur att vi människor är olika. Det finns säkert tusentals människor som tycker att det är aptråkigt att springa. Jag tycker att det är vaaansinnigt tråkigt på gym. Blä!

Jag hade en gratisträning på sannabadet så jag passade på att gå dit medan sonen spelade fotboll i samma arena. Vad gör man inte när man inte kan springa?! En timme till förfogande och jag lovar, nån hängde i visarna, för tiden segade sig fram. Gym är verkligen inget för mig.


Jag vill springa i skogen!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Vilar idag med

Jag kan gå nästan helt behindrat på foten idag. Men det får bli vila även idag. Sonen har fotbollsträning och jag ska till skroten och köpa ett nytt baksäte till min bil. Det jag har, saknar nackstöd.

Jag vill springa!!! Men det vill inte min fot. :(



- Posted using BlogPress from my iPhone

söndag 25 september 2011

Mitt Lidingö

Idag är ingen vanlig dag, för det är sambons födelsedag! Hurra Hurra Hurra!
Vi har haft besök av svärföräldrarna och fikat med kaffe och varm fruktsallad. Mums! Nu är sambon iväg och tränar och jag sitter och deppar i soffan. Tanken var att jag skulle ut och springa men min stukade fot säger mig att vila är det bästa idag. Resten av kroppen är däremot hur pigg som helst. Jag har ingen "svit" efter gårdagens 3 mil. Men så tog jag det lugnt också.

Det var en tidig morgon när vi lämnade Kristinehamn 6.15. Himlen var magiskt blå och jag önskar att jag var mer morgonpigg så jag oftare kunde njuta av morgonens mystik och lugn.
Vi anlände enligt plan strax före 10 och hämtade nummerlapp och gick ett varv på mässan.
Jag kände mig helt lugn och inte ett dugg nervös. Jag skulle ju bara springa på feel-good. Vi letade lite efter John som skulle vara vid Lidingövallen kl 11 men hittade honom inte. Pratade med lite annat känt folk och bara njöt.
Solen sken och det var perfekt väder. Jag tog med mig 4 st nötcreme i handen. Jag hade ännu inte bestämt om jag skulle ta dom eller inte. Men om de var med hade ju iaf fortfarande chansen.
Jag ställde mig ganska långt fram i startfållan. Det brukar ju bli trångt ganska snart och då är det bra om man inte blir fast för länge. Det är skönare att få rulla på. När starten gick rycktes jag med i ett lite högre tempo och jag tror första km gick på 4:40. Sen stabiliserades farten och jag hamnade på strax över 5. Det gick himla lätt och jag kom på mig själv med att springa och le. Jag njöt av loppet och omgivningen, publiken och naturen. Efter en timme fegade jag lite och sög i mig en nötcreme. Jag brukar käka nåt efter en timme och vågade inte riktigt lita på min kropp att den skulle orka utan kolhydrater. Jag kände ingen skillnad på ork utan fortsatte i ett tempo på strax över 5. Jag tog mig tid och stannade vid kontrollerna och drack vatten och åt en bit banan. Tiden struntade jag blankt i. Jag var där för att ha kul, och det hade jag. En man jag pratade med sa att snart får vi börja kämpa, när det var 16 km kvar. Min kommentar var bara, vi är ju redan på hälften snart.

Precis vid 20 km markeringen gick det lite nerför och jag släppte på som vanligt, när foten viker sig utåt. Jag tappar balansen och kan inte stödja på den. Får tag i en man framför mig att stödja mig på. Hoppar på ett ben tills jag får stopp på kroppen. AJ! Det gör otroligt ont! Jag har stukat fötterna många gånger och det brukar göra lite ont men inte så jag inta kan stödja. Jag stannar och står still. Andas. Det gör så ont. Det sticker. Känns varmt i foten. Känns kallt. Jag går ett par steg. Stannar igen. Ska jag bryta? Lägga mig ner med foten i högläge? Står still igen. Tänker. Kanske går det bra om jag kommer igång igen? Jag testar att småspringa lite och det går, men det gör ont. Smärtan dämpas lite och jag beslutar mig för att genomföra. Passerar kontrollen bakom målområdet och går ut på sista milen. Kroppen känns helfräsch. Foten känns nästan ok.

Jag tar det lugnt i nerförsbackarna så jag inte ska vricka den igen. Går uppför Aborrebacken och Karins backe men springer resten. Nu är det snart slut på det roliga, säger jag när det bara återstår 2 km, till en man som jag pratat lite med tidigare. En annan man tittar underligt på mig och säger, ta ett varv till då! Och det skulle jag gärna gjort. Kroppen är helfräsch och det känns som om vi precis startat. Ska det redan ta slut?

Skogen öppnar upp sig och jag kommer ut på målrakan. Ökar! Släpper lös benen och avslutar sista 400 meter i 3:10-fart. Det känns himla bra. Jag är glad. Klockan stannar på 2:48.
Eftersom bilresan hem tar nästan 4 timmar tänker jag gå till sjukvårdstältet för att få foten lindad för att minska blödningen och svullnaden. Men sjukvårdaren säger att eftersom jag redan sprungit en mil på foten var det ingen idé att linda den, för eventuell svullnad hade redan kommit. Så jag beger mig tillbaka till Lidingövallen för att duscha.
Vattnet var kallt men bastun var varm och det var skönt att bli av med saltet från kroppen. Vi rullar sakta hemåt, ut från Lidingö och folkfesten. Det har varit en härlig dag och jag är nöjd. Foten dunkar och gör jätteont. Det sticker och bultar.

Vi somnar ovaggade när vi väl landar på kudden och klockan är inte ens 22. Vid halv ett vaknar jag av att det gör vansinnigt ont i foten och den är tjock som en fotboll. Sjukvårdaren hade fel. Den svullnade mer. Jag tar en ipren och spelar lite wordfeud tills smärtan avtagit lite och jag kan somna om. Vaknar strax före 9 och är kaffesugen men somnar om och väcks vid 11 av sambon. Oj, vad det var skönt med sovmorgon. :)

Nu sitter jag och deppar över att jag inte kan springa idag som jag tänkt. Dumma fot! Undrar om den är ok tills Hovaleden Ultra nästa helg? Jag som hade tänkt åka ner och springa den. Just nu är fotknölen illröd och helsvullen. Suck. Bara att vänta och se. :(

Det är ändå lite roligt. Jag minns Lidingöloppet som ett ganska backigt lopp. Korta, men många små branta backar uppför och nerför. Igår fick jag en helt annan uppfattning. Det fanns egentligen bara 2 backar och de var heller inte alls långa, Aborrebacken och Karins backe. Undrar om det är för att jag upplevt backarna i Alperna? Jag tycker heller inte att Lidingöloppet är ett terränglopp. Det går ju mestadels på grusvägar och motionsspår. Men visst, det är ju inte i stadsmiljö så...

Gårdagen blev ändå ett kvitto på att jag är stark just nu. :)

lördag 24 september 2011

Två o fyrtioåtta

Nu köar vi för att komma hemåt. Jag har haft en toppendag! Solen har lyst hela dagen och det har varit superskönt väder.

Jag sprang hela vägen i ett behagligt tempo och struntade blankt i vad det stod på klockan. Så befriande. Jag hejade på kända och okända löpare och njöt hela vägen. En liten negativ grej bara. Vid 20 km stukade jag foten. Illa. Jag kunde inte stödja på den och funderade en stund på om jag skulle bryta eller ej. Stod still. Gick en stund och det gjorde vansinnigt ont, men efter ett par minuter släppte det och jag sprang vidare och bestämde mig för att fullfölja. Nu sitter jag med foten i högläge och den gör faktiskt lite ont. :(

Hur gick det att springa utan kolhydrater då? Jo, jag "fuskade" och tog 1 nötcreme vid två tillfällen och 2 bananbitar. Men det fungerade för magen och jag hade gott om energi hela vägen.

Jag är jättenöjd med dagen! Tyvärr tog jag inga bilder men pappa tog desto fler så det kommer. :)

- Posted using BlogPress from my iPhone

Mot Lidingö

Nu sitter jag i bilen på väg mot Lidingöloppet. Har magen full av frukost och är lite sömnig. Men annars känns allt på topp!


På språng!

Jag bestämde mig för att ta mina Saucony Peregrine idag trots att jag bara gjort totalt 11 km i dom. De ska ju va som Kinvara och de gillar jag ju så det borde gå bra. :)

- Posted using BlogPress from my iPhone

fredag 23 september 2011

Just ja!

Det pratas och skrivs om Lidingöloppet överallt just nu. Jag ska visst va med. Men jag är inte det minsta nervös och jag ska bara springa och ha kul. Jag har noll krav på mig och det känns så skönt. Jag har inte bestämt vad jag ska ha på mig eller vilka skor jag ska springa i. Men det är lugnt. :) Inga bekymmer. Jag hoppas bara på en fin dag!

Igår blev det en blöt mil på Hultet tillsammans med Annica och Hilda. Riktigt trevligt hade vi också!


- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 22 september 2011

Sött

Jag gillar smågodis, jag älskar smågodis. Men i övrigt är jag inte mycket för sött (trodde jag). Jag gillar inte saft, inte sylt och på pannkakorna vill jag bara ha salt. Jag trodde inte att jag så sockerberoende.

Igår var jag föräldramöte och när jag gick hem var jag så galet sugen på smågodis. Det har nu gått 2 veckor sen jag åt något godis. Det vattnades i munnen och jag fantiserade om Karamellkungen och sånna där sura blå flaskor med socker på. Choklad och M&M (som jag fö hade hemma).

Foto från Karamellkungen.se
Men jag är envis och beslutsam. Har jag väl bestämt för något så ska det väldigt mycket till om det inte blir så. Nu ska jag inte äta godis, så det så. Så jag gick hem och tinade lite frysta jordgubbar från i somras och tog en klick grädde och en stor kopp the till. Sen hade iaf tankarna på godis mättats liiite. Men det är ändå skrämmande vilket beroende jag har trots att jag inte trodde det.

Föräldramötet gjorde mig lite ledsen. Jag tror nånstans att går barnen på en skola så bor man ,iaf de flesta, i närheten. Men det kan man inte tro när man ser parkeringen runt skolan när det vankas föräldramöte (eller trafikkaoset på morgonen). Parkeringen är full, och hela gatorna runt skolan. :(
Jag tycker det är viktigt att lära barnen att vardagsmotion är viktigt och en naturlig del i livet. Hur ska vi lyckas med det när mamma och pappa tar bilen ett par hundra meter? Ledsamt, tycker jag.
När det var föräldramöte med den yngsta sonen så berättade läraren att barnen inte gillade att gå till skogen. Hon berättade sen att barnen gillade att vara i skogen men det var så jobbigt att gå dit. Det rör sig om 500 meter. Jag tycker synd om barnen som får skjuts varje meter. Jag tror att man gör dom en björntjänst.
Barnen leker i en stor vattepöl. Foto: Privat

onsdag 21 september 2011

Ny mat

Det är kul att exprimentera med maten och se vad den gör med kroppen och hur mycket som egentligen spelar in på vad vi stoppar i oss. Hur vi mår och känner oss. Hur vi rör oss och hur inre organ känns med olika typer av mat.

Just nu käkar jag ju efter LCHF, vilket betyder så lite kolhydrater som möjligt och istället äter jag fett för att bli mätt. Min mage är i topptrim. Inget bubbel, ingen uppblåsthet. Kanon helt enkelt!

Baksidan är ju just nu i början att träningen går lite tyngre och långsammare. Men det får jag ta.

Jag är gillar inte kött så mycket. Vissa korvar går bra, en del fläskkött och kyckling.
En period av livet provade jag att vara vegetarian och det var likadant då. Jag mådde mycket bättre men när jag blev mamma orkade jag bara laga 2 typer av mat, en till sonen och en till oss. Skulle jag fortsatt äta vegetariskt skulle jag fått gjort tre rätter (eftersom exet inte åt veg)  varje måltid jag lagade mat, och så roligt är det inte.
Jag äter inte gärna en ren köttbit och ska jag på kurs eller nåt annat brukar jag beställa vegetariskt för då vet jag att det är god mat. En gång när jag missade det serverades en blodig ryggbiff så jag fick vara hungrig hela dagen. Jag kunde helt enkelt inte äta den. Den blev bara större ju mer jag tuggade. :s

Vad äter jag då en hel dag ungefär? Igår såg min matdag ut så här:

9.00 frukost på jobbet med ett sesambröd med bregott, phidelphiaost, salami, kalkon och paprika på.
12.30 lunch på jobbet. En bit tjockpannkaka a'la LCHF (gjord på ägg, ost, keso, fiberhusk och med bacon i)
19.00 Kycklinglåda med smörstekta kantareller.

Kycklinglåda
Det ser inte mycket ut men under hela dagen var jag inte hungrig en gång.

Igår fick jag en stoor kasse med rensade kantareller av världens bästa pappa. Jag förvällde dom och frös in. Men först käkade jag ju lite till maten och sen stekte jag ett gäng som jag jag lägga på mitt sesambröd nu till frukost. Mums!! Sambon äter inte svamp så jag får alla för mig själv. hihi :)

Siffror

Det kom ett mail från UTMB. Bland annat stod det lite siffror och statistik. Det stod ungefär så här, fast på engelska:
2369 löpare varav 186 kvinnor (7.85 % av löparna), samaldes vid Place du Triangle de l'Amitié fredagen den 26 augusti. 1133, varav 72 kvinnor, lyckades ta sig till mållinjen. Det ger 47.83% av löparna jämfört med 60.5% 2009. 1237 st nådde aldrig målet.

1 km till mål. Foto: Jörgen Johansson
Jag känner mig lycklig, nöjd och glad att jag är 1 av de 1133 som lyckades ta mig runt Mont Blanc.

Idag ska jag träffa tidningen Värmlandsbygden, som ska göra ett reportage om min ultralöpning. :)

tisdag 20 september 2011

Reviderad plan

Igår tänkte jag köra ett litet genrep inför Lidingö. Jag har inte sprungit något längre pass sen UTMB och inte utan socker som bränsle. Just nu går det lite segare att springa och framförallt är pulsen högre. Om det beror på kosten eller nåt annat vet jag ju så klart inte men min teori är att det deror på kosten.

I ett tempo på 5:30 så är det bekvämt och pulsen ligger bara ett par slag över vad den brukar. Men så fort det går uppför eller jag ökar så stiger pulsen. Slår jag av på farten sjunker genast pulsen igen. Snittpulsen och maxpulsen per pass är något högre än vad den brukar.

21 km blev resultatet. Spåret var blött och jag sprang genom stora vattenpölar djupa till över skokanten, hoppade över 5 omkullfallna träd och delar av stigen var som att springa i en liten bäck. Jag var blöt och lerig till knäna. Precis som riktig trail ska va och jag trivdes utmärkt!

Jag kommer förmodligen revidera min plan inför helgen. Jag struntar nog i silvermedaljen och springer och har kul istället. Vad är en tid i en resultatlista? Det är ju upplevelsen som räknas. Jag kommer njuta av tävlingen, publiken och allt runtokring istället för att pressa mig till en "bra" tid.

Första Lidingöstarten 2006. Foto: privat
Jag mår så himla bra av den här kosten just nu, så jag vill ge det en chans att prova under en längre tid. Magen är i perfekt trim och jag är sällan hungrig eller uppblåst. Om jag springer lite långsammare nu så so what! Vad spelar det för roll i det långa loppet. Jag tävlar inte mot någon, bara mig själv. :)

söndag 18 september 2011

Lugn söndag

Idag har jag fixat lite grejer här hemma och sen hängde jag på Jörgen och hans fru Marika på ett löppass. Mycket lugnt och trevligt pass. Sambon (som var hemma hos barnen) skulle iväg på sin träning så när tiden rann iväg fick jag spurta de sista 2 km'arna i 4:40-fart. Men det kändes gött att dra på lite också.

Nu är det sista veckan innan Lidingö. Det är inget stort mål och lopp för mig. Snarare en kul grej. Jag hoppas ju på en silvermedalj så klart (under 2:38). Men skulle det bli en sämre tid så gråter jag inte för det. Jag har ju ingen aning om hur återhämtad kroppen egentligen är eller hur det kommer vara att springa så pass långt nu när jag dragit ner på kolhydraterna. Pappa med sambo följer med och hejjar, och så min sambo. Så oavsett sluttid så hoppas jag på en mysig dag.

Sambon och jag



- Posted using BlogPress from my iPhone

lördag 17 september 2011

Klagar inte

Uj va bra jag har det! Låång härlig sovmorgon och mysfrukost med barnen. Nu sitter jag njuter av en underbar höstdag i stugan. Sambon och svärfar plockar upp båten medan jag lapar sol.



Senare idag blir det ett lugnt löppass. Det finns inget att klaga på idag, heller. :)


- Posted using BlogPress from my iPhone

Oplanerat dubbelpass

Igår ringde klockan 5:10 och jag steg upp i den kalla morgonen och gav mig ut. Termometern visade bara 1 plusgrad. Det var en härlig morgon men det gick lite segt. Kanske pga bristen på kolisar?

Under kvällen fick jag 45 minuter till övers i ämnet "fria aktiviteter". Vad gör man då? Springer så klart! Det var underbart höstväder ute och solsken. Jag älskar hösten!


- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 15 september 2011

Städdag

Det har varit svettiga dagar på jobbet. Att gå i stövlar i obanad terräng blir riktigt jobbigt efter en stund. Idag har jag dock inte hittat nåt träd men alla linjer måste ändå inspekteras. Inga träd bortstädade idag alltså.

Hemma har jag vikt in tvätt, dammsugit o fixat en massa "måsten". Städdag.

Det blev vila från träningen idag. Alla timmarna i skogen på arbetstid får räcka som rörelse idag, och de 12 km på cykel.

Gårdagens intervaller gick bra och det blev 8 st på 400 och 4 st på 200. Korta intervaller. Andra gången i mitt liv. :)

Imorgon ska jag försöka ta mig ut på ett morgonpass.


- Posted using BlogPress from my iPhone

onsdag 14 september 2011

22 sekundmeter

Det blev en blåsig runda igår när stormen Katia drog förbi Kristinehamn. Enligt smhi var det 22 sekundmeter i byarna. Vinden tog tag i mig rejält på de öppna gärdena och jag fick slita för att springa hyffsat rakt. Det var lite läskigt när träden vajjade men jag lyckades komma runt en dryg mil utan att få något träd på mig.

Träd har det dock fallit en hel del. Eftersom jag jobbar på ett elnätsföretag så är jag medveten om träden som faller på våra ledningar. Jag har under dagen arbetat ute i fält för att patrullera ledningsgator. Ett spännande och kul jobb, tycker jag. Träning på arbetstid liksom.
Efter ett par timmar hittade vi en stor tall som dragit med sig en stolpe till marken och flera ytterligare stolpar lutade.
Detsamma hände igår så sambon (som jobbar på samma ställe som jag) fick jobba till sena kvällen för att sätta en ny stolpe och skarva linorna.
Nu har alla kunder återfått sin ström så nu kan vi få en lugn kväll tillsammans. Mysigt!

Men först ska jag springa lite. Ska försöka få upp farten lite idag tänkte jag. :)

tisdag 13 september 2011

Omläggning

Jag har länge varit nyfiken på LCHF. Jag är mycket svag för godis och är "mackoman", dvs jag älskar mackor och kan äta nästan hur många som helst. Jag har liksom svårt att hålla det på en rimlig nivå.

Före UTMB köpte jag mig en LCHF-bok och började läsa på, men valde att inte förändra kosten något inför tävlingen. Men nu är tävlingen över och i förra veckan gjorde jag slut med mina älskade mackor. Det ska bli intressant hur detta kommer bli.

Igår sprang jag medan min yngsta grabb hade fotbollsträning. Jag hade en timme på mig och tänkte ta ca 8 km för att vara tillbaka innan det slutade. Jag har blivit informerad om att löpningen kan gå segt och tempot va långsamt i början då kroppen är van att ha en massa kolisar och nu måste gå på fett. Så jag räknade med ett tempo kring 6 min.

Men döm om min förvåning när jag sprang iväg och det gick superlätt! Helt underbart! Jag sprang i 5-fart helt utan ansträning. Jag bara lunkade på och njöt. Jätteskönt! Om det var en tillfällighet, helgens vila eller om det är för att jag tappade nåt kg runt Mont Blanc låter jag vara osagt. Men lite roligt var det iaf.
Det resultat som jag hittills kunnat läsa ut från mitt kostexperiment är att jag blir helt mätt och suget på en massa andra saker har i stort sett försvunnit. Jag håller mig mätt längre och har inga perioder under dagen då jag är hungrig/trött/däst osv. Det är skönt. :)

Den enda nackdel jag upptäckt är att magen inte är riktigt i fas. Jag slipper gå på toa så ofta om man säger så. :) Vi får se om det blir bättre eller om det kommer vara så här. Visserligen äter jag ju mindre mat så det är klart det blir mindre "avfall". ;)

Nu ska jag snart ut och springa i blåsten. Undrar om det behövs lite sten i fickorna för att inte blåsa iväg?

måndag 12 september 2011

Funderar...

När jag sprang UTMB var jag ju vaken i nära på 60 timmar. Jag var "igång" i 42,5. Jag sov ju visserligen 20 minuter 2 gånger och satt och vilade några fler gånger. Men jag borde alltså ha en stark förmåga att hålla mig vaken?! Eller?!

Råkade ramla in på Fotrally-sidan. Det kanske vore nåt? :)

Funderar iaf på det... ;)

söndag 11 september 2011

Nystart

Det har nu gått två veckor efter tävlingen och jag ska försöka återgå till normal träning igen. Veckan som gått har bara inneburit tre pass och kanske blir det inte fler. Gårkvällen och nattens partaj ligger färskt i minnet och jag har legat i soffan hela dagen. En riktig mysdag!

Jag gjorde nog bort mig igår iaf då jag klippte bort all hud från de gamla blåsorna på fötterna. Jag trodde att det var läkt under men huden var supertunn och ljusrosa. Efter nattens dansande är nu fötterna jätteömma och den nya huden är röd som läpparna.
Jag hoppas det är bättre imorgon för då blir det ett löppass. :) Jag måste ju komma igång nu. Det är ju bara två veckor till nästa tävling, Lidingöloppet.


- Posted using BlogPress from my iPhone

fredag 9 september 2011

SBU

Igår var jag i valet och kvalet om det skulle bli någon träning. Jag var lite sugen att testa Ann-Charlottes pass på Galaxen, SBU som stod för styrka, balans, uthållighet, samtidigt som jag kände mig lite sliten. Jag behöver mer styrketräning så jag beslutade mig ändå för att prova.

Det började med 30 minuters hopp och studds (kondition). Jag kände egentligen redan här att benen inte riktigt var med mig. Men det funkade och det var riktigt kul! Ann-Charlotte är en underbar person. Energin och glädjen lyser om henne och jag inspireras till max.

Sen följde en timme med styrketräning. Vi använde oss av kroppsvikten, hantlar, gymstick och viktplatta. Det var galet jobbigt och benen blev mer och mer sega. Men passet var så kul och jag försökte ge så mycket som fanns. jag cyklade hem sen som en liten trasa och landade hemma som en blöt fläck. Precis som det ska va ibland. :)

Så för min del stod SBU för SpaghettiBen Underbart! hihi.

torsdag 8 september 2011

Mascara

Om jag ska ut och springa det första jag gör på en dag så sminkar jag mig inte före rundan. Om jag däremot gör något annat först så tvättar jag heller inte av sminket innan jag ska springa. Jag använder alltid vattenfast mascara eftersom jag är en känslig tjej ;) och gråter lite då och då, och så svettas jag floder när jag springer.

Fredagen då UTMB startade målade jag på mig mascara på morgonen. Sen startade loppet 23:30 i regn. Det var sol, regn, snöstorm och jag svettades, sov och grät. Trots allt detta och 60 timmar senare så satt mascaran kvar utan att bilda "pandaögon"! Det kallar jag bra grejer!
Just nu använder jag Max Factor False Lash Effect och jag tycker den är bra och när den satt kvar så bra under hela loppet så mailade jag dom och berömde! Det är klart de ska få höra bra saker också.

Jag har använt Lancome Hypnose förut och tycker den också är väldigt bra. Den har jag inte testat under 60 timmar dock. :)

onsdag 7 september 2011

Längtar tillbaka

Oo vad jag önskar att jag kunde dra klockan tillbaka. Jag vill bara uppleva UTMB om och om igen. Jag ler och fylls av en värme och skön känsla när jag tänker på det. Helt klart har det varit min största löparupplevelse.
Vi hade så kul! Foto: Jörgen Johansson
Jag vill vara i Chamonix. Jag vill ha solen och värmen. Jag vill ha förväntningarna och spänningarna innan loppet. Jörgen och jag hade så kul! Kaffet tillsammans med Johan och se på TDS-löparna. Alla timmarna med Camilla. Loppet, varenda minut. Målgången, varenda sekund. Jag längtar tillbaka.
Johan och jag på väg ut ur Courmayeur Foto: Jörgen Johansson

Sista km'ern mot mål. Foto: Jörgen Johansson
Imorse när jag cyklade till jobbet regnade det ute. Jag satte på mig min regnjacka som jag hade under loppet. (nytvättad så klart ;) ) Regnet smattrade på luvan, precis som det gjorde första delen av loppet.
Tänk om jag kunde dra tillbaka tiden 2 veckor. I så fall skulle vi anlända till Chamonix idag.

tisdag 6 september 2011

Härligt!

Idag startade jag upp träningen igen efter utmb förra helgen. Det blev 6 km terräng, utan klocka. Bara njuta och komma tillbaka. Kroppen känns precis som vanligt. Det var helt underbart att få springa igen och jag ler med hela kroppen just nu.


- Posted using BlogPress from my iPhone

måndag 5 september 2011

På hyllan

Idag skulle träningen smygas igång igen. Jag såg fram emot att få flyga fram i skogen igen. Men skorna får stanna på hyllan idag också.


Huvudet är tungt och kroppen är trött. Det känns som om jag håller på att bli förkyld. Så jag tar en vilodag till och ser hur det utvecklas. Bättre att ta en vilodag än att tvingas till fler.

Istället blir det myskväll under filten i soffan. Ute regnar det. Imorgon hoppas jag vara fit for fight igen.

- Posted using BlogPress from my iPhone

söndag 4 september 2011

Kontraster

För en vecka sen var jag just nu inne i slutkampen på mitt livs äventyr. Lördagkvällen tillbringades med pannlampa på en sluttning runt Mont Blanc.

Denna lördagkvällen tillbringades i ett öltält i Filipstad. Gamla tider spelades upp och jag kunde känna igen människorna, låtarna och allt. Det var som att dra tillbaka tiden 10 år.



Kontraster. Men det är ju det som är charmen med livet. Ena stunden njuter man av tystnaden i naturen och nästa av dunkande musik med en kall öl i handen.

Vad händer nästa helg?


- Posted using BlogPress from my iPhone

fredag 2 september 2011

Wordfeud

Just nu är det återhämtning som gäller. Fötterna ska läka och benen ska bli pigga igen. Det skumma är att benen känns hur pigga som helst. Jag känner mig stark och pigg. Skumt... Det är nästan så jag funderar på att ta en kort jogg imorgon. Och då menar jag kort som i riktigt kort. Kanske bara 3-4 km så jag blir varm och kan stretcha ordentligt. Vi får se.

Jag ska besöka Karlstad 6-timmars imorgon innan vi styr kosan mot Filipstad och oxhälja.

Oxhälja är sveriges största marknad och en stor hemvändarhelg. Det ska bli riktigt kul och trevligt att träffa alla gamla kompisar igen.

När jag inte tränar så har jag mycket tid över. En del av tiden spelar jag wordfeud på telefonen. Himla kul tidsfördriv. :) :) Så är det nån som vill spela med mig så är det jag som är sanlun.



- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 1 september 2011

UTMB - Part 3

Jörgen följde oss en bit ut från Courmayeur och tog massa fina bilder. Sen började stigningen igen. Nu hade vi bara en hög passage kvar och flera mindre så klart. Solen sken och vi tuffade på uppför. Lagom till mörkret skulle vi ta oss uppför Grand Col Ferret, banans högsta punkt med 2537 meter. Vid denna kontrollen var jag riktigt sömning. Jag tog fram min Redbull ur ryggan och svepte den. Det hjälpte faktiskt och jag blev piggare. Det var nu mörkt och pannlampsormen slingrade sig uppför berget. När vi vände oss om såg vi ormen gå ner igenom dalen och upp på andra sidan. Som ett superlångt luciatåg. När vi tittade framåt såg det ut som om luciatåget fortsatte till himlen. Små steg, ett efter ett. Till slut var vi uppe och kunde vända ner igen.
Här gick det mycket nerför och med bara ett par ”bulor” om man tittar på banprofilen. I verkligheten var de lite större. :) Vi nådde kontrollen Praz de Fort under morgontimmarna och satt och vilade där en stund innan vi fortsatte mot nästa sovställe, Champex-Lac. Jag kände mig ganska stark här och hamnade lite före Johan och Camilla. Försökte vänta in dom men efter 10 minuter fortsatte jag till kontrollen. Men jag hann bara ta mig mat och sätta mig så kom de. Vi åt, pratade med Camillas supportrar och sov 20 minuter. Vi var säkert kvar på stationen över en timme. När vi begav oss därifrån hade dagen grytt och vi stoppade undan pannlamporna. Nu skulle den nya banans sträckning tas. Vi skulle neråt, ända ner i dalen innan vi skulle upp över ett berg och sen skulle vi ”bara” ta oss tillbaka. Nu kändes det som om det var nära mål, nära men ändå långt bort. Vi diskuterade vad skönt det var att bara ta det lugnt. Sluttiden intresserade oss inte. Bara vi hann innan maxtid. Att inte ha bråttom. Ingen tid att stressa till. Vi hade ju nu 12 timmar kvar att ta de 35 km till mål.

I dalen träffade vi Camillas franska kompis som upplyste oss om att det var knappt om tid till reptiden i Trient, för innan dess skulle vi över ett berg och ner på andra sidan. ”We better hurry then” sa vi. Camilla stannade och fyllde vatten. Johan och jag fortsatte. Jag kände mig superstark här! Jag gick så fort jag kunde uppför första delen av backen. Benen bara tryckte på och Johan hamnade bakom. Jag ville verkligen inte missa tiden och inte komma i mål. När stigen sen började sprang jag även uppför. Jag plockade placeringar och låg för omkörning hela tiden. Superstark!! Jag sprang nerför också. Även där det var brant. Det gick himlas lätt. Efter denna passagen såg jag varken Camilla eller Johan mer innan målgång.

Jag hamnade nere i en dal och fick nu gå en brant och lång backe upp ur byn. Sen började klättringen upp i den längsta av backar. Den gick serpentin i vad som kändes som en evighet. Två gånger stannade jag på vägen upp och tittade för att se när vägen skulle ta slut. Jag såg lite längre upp att det började ljusna. Äntligen! Men när jag väl kommit dit så var det bara skogen som tog slut. Stigen fortsatte uppåt. Så även jag. Steg för steg. Stavarna hjälpte mig. Upp. Upp. Väl uppe kom belöningen i form av en underbar utsikt. Nu var det supervarmt och solen gassade från en molnfri himmel. Jag kunde sen rulla på ganska bra nerför och anlände till Trient i god tid innan ”repet”. Härligt! Nu var de brantaste och längsta backarna gjorda och det var bara kortare (i Sverige hade de klassats som långa och branta) backar kvar. Jag var i tid till Vallorcine, Argentier och det återstod bara en kort bit. Solen värmde gott och sista milen gick längs med berget. Jag sprang parallellt med Chamonix och kunde se staden där nere. Där nere väntade mitt mål. Jörgen skickade SMS med jämna mellanrum, om hur jag låg till, hur banan såg ut och peppade mig och stöttade mig otroligt bra.

Trots att fötterna värkte av alla blåsor så kunde jag ändå lunka fram där terrängen tillät. När det endast återstod 1 km såg jag två bekanta ansikten. Jörgen och Jerry hade kommit upp för att möta mig. Vi kramades och tog oss tillsammans nerför backen mot Chamonix. Jag var fylld av energi och sprängfylld av endorfiner. Det fanns inte en tillstymmelse till trötthet. Mina ögon tårades gång på gång när jag tänkte på att jag kommer komma i mål (och även nu när jag skriver detta.) :)

När jag kom ner till stan började min väg kantas av skrikande och hejjande människor. Alle Alle Sandra! Respekt! Bravo! De höjde sina händer för att göra high-five. De gjorde vågen. Och jag kände mig som en vinnare! Jag var en vinnare! Kinderna krampade av det ständiga leendet och tårarna brände bakom ögonlocken. Jörgen var galet energisk och sprang sick-sack framför mig och fick igång publiken ännu mer. Jag bara log!

När jag vänder upp mot portalen och springer de sista stegen mot mål höjer jag mina händer i luften. Publiken skriker, tjoar och hejjar. Varenda hårstrå jag har på kroppen står rakt upp och jag känner hur hela kroppen är i ett enda lyckorus. Jag klarade det! Jag kom runt det där förbaskade berget! (och nu rinner tårarna igen, bara för att jag skriver om det)
Foto: Jörgen Johansson

Vi tar en massa kort och jag torkar tårarna. Jag får min finischerväst och funktionärerna tar bort chipet från min arm. Jörgen och Jerry sticker uppför backen igen för att möta Johan. Jag är törstig. Plockar fram min mugg men hittar ingenting att dricka (hade jag bara tittat åt andra hållet så var det en meter bort). All kraft rinner av mig. Plötsligt är jag galet trött. Jag känner mig helt paj. Jag går ett varv på torget med min tomma mugg i ena handen och min väst i andra. Sen styr jag stegen mot hotellet. Får nyckeln och tar hissen till fjärde våningen och vårt rum. Pappa ringer och jag lägger mig på sängen. Helt paj. Vet inte vart jag ska ta vägen. Pallrar mig till badrummet och blandar i ordning en återhämtningsdryck. Fryser och vill duscha. Men jag är så trött. Orkar knappt få av mig kläderna. Lyckas ändå till slut och kommer in i duschen. Där är det varmt men det svider nåt fruktansvärt på alla skav som jag lyckats få. Min nya Salomonrygga har däremot inte gett mig ett enda litet skav! Helt otroligt! Den var verkligen superbra!!

Jag kryper sen ner under täcket bredvid det fina bordet som Jörgen fixat åt mig. Vilken kompis!
Foto: Jörgen Johansson
Jag hinner inte ens stänga ögonen förrän han kommer och vi börjar prata. Sen kommer Johan och vi kramas och gratulerar varandra. Vi gjorde det! Vi beslutade att gå ner och äta i hotellets restaurang. Johan och jag satt som zombies under maten och kröp i säng så fort vi ätit klart. Mitt livs längsta dag var avklarad. Jag nådde mitt mål. Jag grejade det! Jag är så enormt glad och tacksam att jag har en så stark kropp som klarar det jag begär av den. Jag är otroligt nöjd! <3