Äldste sonen skulle på kalas kl 13 idag. Solen sken från en klarblå himmel och vi cyklade till kalaset med jackan uppknäppt. När vi kommer fram är hela gatan full av bilar. Föräldrar som skjutsar sina barn varenda meter finns det gott om. Av alla barn som var där var det bara vi som kom på cykel. De flesta bor i närområdet, max 2 km därifrån.
Varför tar man bilen en så kort sträcka? Varför lär man inte barnen att vardagsmotion är just vardagsmotion. Ok, om det hade varit spöregn och drivis så är det kanske inte så kul att komma fram som en dränkt katt men nu var det ju underbart väder ute. Inte ens vädret kan man skylla på.
Hur ska det gå för dessa barn senare i livet när de får åka bil vart de än ska? Kommer de själva att börja gå/cykla senare eller kommer de be om skjuts?
Cykeln kostar det inget att parkera. Man kan köra ända fram, man får frisk luft, blodgenomströmning och rosiga kinder. :)
Jag tror att man så tidigt som möjligt ska få in rörelse och motion i barnens liv så det blir en naturlig del av vardagen.
Barnen gör inte som man säger. De gör som man själv gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar