torsdag 24 september 2009

Berlin marathon

Mitt andra marathon utonför Sveriges gränser skulle springas i Berlin, Tyskland. Tillsammans med mina goa vänner Sirkka o Annica flög jag ner under fredagen. Under eftermiddagen hämtade vi nummerlappar på den numera nerlagde flygplatsen Tempelhof.

Lördagen tillbringades som turister i Berlin. Vädret var sommarvarmt och vi hann med att se muren, checkpoint Charlie och att köra rosa Trabant-cab. God mat fick vi och vi hade en kanondag.

Start och mål för Berlin Marathon var vid Brandenburger Tor. Vi bodde i en hyrd liten lägenhet inte långt därifrån så vi gick till starten. Tyvärr blev vi lite sena så jag hann o bli lite nervös innan jag väl hamnade i startfållan. Det var enormt mycket folk överallt o svårt att lokalisera vart man skulle lämna påsen osv. Men till slut hittade vi och kom in rätt långt bak i vår startgrupp.
Det var mäktigt att stå där o vänta in startskottet. Jag sa till Annica att; ”Nä jag struntar i tiden o jag springer o njuter av loppet istället.” När starten gick och vi skildes åt sprang jag ändå iväg i samma tempo som skulle ge mig en sluttid som den jag hade på Stockholm Marathon i maj. Allt kändes bra och jag sprang o tittade upp på de stora husen och verkligen sög i mig alla intryck.

När 30 km passerades började jag känna mig trött. Jag har ju missat många långpass pga av skadan jag fick efter 24-timmars i somras. Jag sprang på ändå men tempot sjönk lite. Vid 37 km satte sig latmasken på min axel och jag kunde inte få bort honom. Han sa åt mig att jag kunde gå. Så jag gick!!! Kanske ett par hundra meter. Det var så varmt! Ingen skugga. En kvinna hejjade på mig i publiken, sa mitt namn (som man hade på nummerlappen) You can do it! Klart jag kan, tänkte jag! Och sen sprang jag resten in i mål.

Sista kilometern, genom Brandenburger Tor och när båda sidor av vägen var kantad av läktare fulla med folk som bara dunkade o skrek och hejjade så kom tårarna! Så enormt mäktigt. Finner inga ord! Det kändes som om jag var först över mållinjen! Jag vill bara uppleva det om och om igen! Smiley

Efter målgång hämtade jag ut vår påse där vi hade vår lilla picknic. Sen satte vi oss i gräset framför Stadshuset vid ett annat svenskt gäng från IF Linnea. Solen sken och det var sommar ute. Jättehärligt.

Trots att jag fick en tid som var 9 minuter sämre än Stockholm känner jag mig nöjd. Jag vann ett minne för livet. Jag kom på plats 879 av alla damer och på plats 179 av de i min klass W30.

Efterfesten på Goya var superkul och vi dansade i fem timmar tills det stängde så det fanns gott om krafter kvar! Att det bara blev ett par få timmars sömn innan flyget gick hem på morgonen gör inte så mycket. Vila o sova kan man ju göra hemma. Smiley