torsdag 24 september 2009

Berlin marathon

Mitt andra marathon utonför Sveriges gränser skulle springas i Berlin, Tyskland. Tillsammans med mina goa vänner Sirkka o Annica flög jag ner under fredagen. Under eftermiddagen hämtade vi nummerlappar på den numera nerlagde flygplatsen Tempelhof.

Lördagen tillbringades som turister i Berlin. Vädret var sommarvarmt och vi hann med att se muren, checkpoint Charlie och att köra rosa Trabant-cab. God mat fick vi och vi hade en kanondag.

Start och mål för Berlin Marathon var vid Brandenburger Tor. Vi bodde i en hyrd liten lägenhet inte långt därifrån så vi gick till starten. Tyvärr blev vi lite sena så jag hann o bli lite nervös innan jag väl hamnade i startfållan. Det var enormt mycket folk överallt o svårt att lokalisera vart man skulle lämna påsen osv. Men till slut hittade vi och kom in rätt långt bak i vår startgrupp.
Det var mäktigt att stå där o vänta in startskottet. Jag sa till Annica att; ”Nä jag struntar i tiden o jag springer o njuter av loppet istället.” När starten gick och vi skildes åt sprang jag ändå iväg i samma tempo som skulle ge mig en sluttid som den jag hade på Stockholm Marathon i maj. Allt kändes bra och jag sprang o tittade upp på de stora husen och verkligen sög i mig alla intryck.

När 30 km passerades började jag känna mig trött. Jag har ju missat många långpass pga av skadan jag fick efter 24-timmars i somras. Jag sprang på ändå men tempot sjönk lite. Vid 37 km satte sig latmasken på min axel och jag kunde inte få bort honom. Han sa åt mig att jag kunde gå. Så jag gick!!! Kanske ett par hundra meter. Det var så varmt! Ingen skugga. En kvinna hejjade på mig i publiken, sa mitt namn (som man hade på nummerlappen) You can do it! Klart jag kan, tänkte jag! Och sen sprang jag resten in i mål.

Sista kilometern, genom Brandenburger Tor och när båda sidor av vägen var kantad av läktare fulla med folk som bara dunkade o skrek och hejjade så kom tårarna! Så enormt mäktigt. Finner inga ord! Det kändes som om jag var först över mållinjen! Jag vill bara uppleva det om och om igen! Smiley

Efter målgång hämtade jag ut vår påse där vi hade vår lilla picknic. Sen satte vi oss i gräset framför Stadshuset vid ett annat svenskt gäng från IF Linnea. Solen sken och det var sommar ute. Jättehärligt.

Trots att jag fick en tid som var 9 minuter sämre än Stockholm känner jag mig nöjd. Jag vann ett minne för livet. Jag kom på plats 879 av alla damer och på plats 179 av de i min klass W30.

Efterfesten på Goya var superkul och vi dansade i fem timmar tills det stängde så det fanns gott om krafter kvar! Att det bara blev ett par få timmars sömn innan flyget gick hem på morgonen gör inte så mycket. Vila o sova kan man ju göra hemma. Smiley

tisdag 28 juli 2009

Ett träningspass - ett dygn

Nu skulle debuten på 24h bli av! Hallsberg. Ett lätt ställe att ta sig till med tåg. Som vanligt åkte jag själv. Jag var framme i Hallsberg strax före 10 och starten skulle gå 12. Installerade mig i ishallen och pratade lite med andra likasinnade tokar. Smiley

Mitt mål var 150 km. Skulle allt flyta så var 100 miles (160,9) ett litet mål också men man vet ju inte hur kroppen reagerar vid sånna här pass så 150 kändes bra. Lovade mig själv att kommer jag över 150 får jag köpa en ny mobil, jag tittat ut, redan nu. Klarade jag inte det så skulle jag få vänta till i höst.

Starten gick och jag la mig i ett lugnt tempo. Allt kändes bra o timmarna flöt på. Jag började dock känna tidigt att blåsorna vid hallux valgus var på ingång. När 6-timmarslöparna gick i mål var jag pigg och hade passerat 50 km. Solen sken och det blåste tidvis ganska mycket motvind. Någon regnskur till natten väntades enligt väderprognosen. Den kom vid halv tio o gick snabbt över. Jag körde fortfarande på i linne o korta brallor. Nästa skur kom vid 12 då 12-timmars gick i mål. Regnet störde mig inte alls. Tyckte inte det gjorde nåt.

Vid ett gjorde blåsorna ont men jag tog på mig min mp3 och började gå. Vid fyradraget gjorde blåsan på vänster häl så ont att jag beslutade ta hål på den. Större än en femkrona var den. Gjorde vansinnigt ont och jag tömmde den, satte på compeed och tejpade över. Ställde mig upp och gick mot utgången av ishallen. Det började tjuta i öronen o svartna för ögonen. AJ! Gjorde så fruktansvärt ont i hälen. Jag fick lägga mig ner på golvet vid ingången till ishallen. En kille frågade om jag behövde hjälp, men när jag legat nån minut kändes det bättre och jag linkade ut på banan igen. Först gjorde det skitont men efter något varv kunde jag gå hyffsat igen o tom lunka lite.

När klockan var halv sju höll jag på att somna gående . Tittade på resultaten och såg att jag låg tvåa (av damerna) med 2 varv före trean. Men sömnbehovet var starkare än drivkraften att behålla min placering så jag gick in i ishallen o la mig en stund. Ställde mobilen som skulle ringa efter 20 min. Jag vaknade till och gav mig ut igen. "Pigg" o stark kunde jag lunka på igen. Sprang ett par varv. Tappade min andraplacering och låg nu trea med god marginal till fyran. Blåsorna gjorde mer o mer ont. Jag hade tidigare under natten börjat få en liten kula/knöl mitt fram på benet och den gjorde ondare nu. Fick lite massage på den men det hjälpte inte alls.

Vid halv elva pratade jag med pappa i telefon, som satt vid resultatlistan. Jag hade planer på att kasta in handduken. Hade så ont i fötterna. I övrigt kändes kroppen helt ok. Men fyran låg 8 varv bakom. en och en halv timme kvar. Jag vågade inte chansa på att hon skulle komma ikapp. Hon sprang på i en himla fart och såg jättestark ut. Så jag gick o gick o gick.

När det var en halvtimme kvar pratade jag i telefon med pojkvännen. Han peppade mig att fortsätta gå tiden ut. Han trodde jag skulle gräma mig om jag inte gjorde det. Jag tror han hade rätt för jag fortsatte och känner nu att jag gjorde mitt bästa. Jag behöll min placering och blev trea av damerna i Riksmästerskapet! Fick ta emot bronsmedaljen!

När slutsignalen ljöd hade jag precis hunnit fram till en bänk där det satt en snäll kille som tog mitt chip o inväntade slutmätningen åt mig så jag fick gå o duscha. Jag tog av mig skorna och försökte leta på damernas dusch. Gick åt fel håll och hittade bara herrarnas, höll på att bryta ihop för det, hittade till slut rätt men hade enormt svårt o gå på vänster fot. Gjorde jätteont i den lilla "knölen" och hela fotvalvet var en enda stor blåsa. Kändes som att gå på en kudde. I duschen trodde jag att jag skulle svimma. Jag mådde illa och var yr och höll mig i vattenledningen. Fick ur schampot ur håret och stapplade till bänken. På nåt sätt fick jag på mig kläder o tog mig tillbaka till ishallsläktaren o la mig ner. Sen kom Lena (tack! Smiley) och skakade iordningen en återhämtningsdryck o bäddade om mig med filt. Usch, hur jag mådde!

Middagen hade jag inte tänkt gå på, men nu när jag skulle ta emot pris var jag ju tvungen. KG var snäll och lånade ut sina kryckor och körde mig dit. Ett roligt sällskap åt middag ihop. De flesta rörde sig i slow motion och en del satt och halvsov.

På tåget hem fanns ingen sittplats så jag fick sitta på golvet. Min pojkvän kom o hämtade mig vid stationen och pysslade sen om mig hela kvällen o passade upp. Smiley Jag använde barnens skrivbordsstol och åkte fram så jag slapp gå. Smiley

Idag känner jag mig förvånansvärt fräsch i kroppen. Det gör ont i vänsterfoten och den lilla knölen har blivit jättestor och vristen är svullen, röd och gör jätteont men i övrigt känns kroppen helt ok.

Jag kommer nog göra om denna galenskap...
Jag är inte klok! Smiley

söndag 5 juli 2009

Nya tag!

Efter ett par veckor av slöträning är det dags och ta tag i träningen igen. Jag har njutit av sol, bad, grillat och lite partaj.

Semestern börjar nu och jag har fler möjligheter att röra på mig. Det är bara tre veckor kvar till premiären av 24-timmars och jag ska lägga upp det med lite mer löpning första veckan, lite mindre andra veckan (har semester och är ensam med barnen) och bara några lättare pass sista veckan. Jag har ju redan många mil i benen och har sprungit nästan lika mycket på första halvåret av 2009 som under hela 2008.

24-timmars kommer bli en intressant upplevelse och jag hoppas kunna hålla mig i rörelse större delen av dygnet.

Puss o kram!
Idag är jag 32 och ska fira med en löptur (om jag får med barnen på cykel) och marängsviss!

onsdag 20 maj 2009

Du ska vara glad att du kan springa du!

Så sa en farbror till mig idag som jag mötte i skogen. Han stod mot en sten i solen och tittade på en lång orm som "undersökte" en död groda. Jag stannade till och tittade lite jag med. Vi småpratade lite och när jag sprang iväg sa han; Du ska vara glad att du kan springa, du!

Orden följde mig hela löpturen och även nu på kvällen. Jag ÄR verkligen glad att jag har en kropp som ställer upp på mina tokerier och allt vad den utsätts för.

TACK KROPPEN!!!

De 9 sekunderna som gick över mitt mål i lördags har plötsligt inte så stor betydelse längre.

TACK Farbrorn som fick mig att inse att jag ska vara tacksam att jag kan springa istället för bitter över 9 sekunder! Smiley

måndag 23 mars 2009

Nya veckan - Kom igen!

Den här veckan har jag verkligen tränat mångsidigt. Jag har vilat 2 dagar efter Skövde, simmat, cyklat, spinnat, sprungit och boxats.
Jag har städat hela lägenheten, dammtorkat och torkat alla golv, tvättat och vikt in all tvätt. Bakat 80 bullar och gjort matlådor.
Nu kan en ny vecka attackera mig, barnen kommer och vi kan göra massa kul saker utan att behöva ha en massa vardagsbestyr hängande över oss.
Det kommer bli mindre träning men det kan va skönt med återhämtning också. Jag ska på användarträff till Norrköping, bo på vildmarkshotellet, köra hinderbana med en Jeep, vilket jag ser fram emot.
På fredag har vi 60/70-talsfest med jobbet och jag är en av arrangörerna. Skoj!

Kom igen veckan! På mig bara! Smiley Jag står beredd med ett leende!

måndag 16 mars 2009

6-timmars i Skövde

Så var det dags för tredje året att springa runt, runt i Boulongerskogen i Skövde. Utan bil får man lösa saker o ting på andra sätt så jag kollade startlistan o såg att en kille från Molkom skulle springa. Hittade honom på jogg.se och mailade o frågade om vi kunde samåka. Det gick bra och det blev en trevlig resa.

Vi kom till Skövde runt 9 och starten skulle gå 10. Jag träffade Emelie som jag sprang ihop med under 12-timmars i Hallsberg i somras. Kul o ses igen! Jag hade som mål att klara 60 km men vågade inte riktigt hoppas och tro på det så innerst inne kände jag att jag skulle vara nöjd bara jag kom längre än förra året, 53 km.

Starten gick och jag luffsade på. Efter bara något varv så kom jag o Emelie in i samma tempo o det höll vi sen tiden ut. Det är så trevligt att springa ihop med någon. Även om man inte pratar hela tiden så känner man stöd, inspiration och motivation med någon bredvid. Tack Emelie!!

Jag sprang helt utan klocka och tittade bara på skärmen nån gång då och då. I början drack vi var tredje varv. Efter halvtid ungefär blev det vartannat. En mugg sportdryck och en vatten. Jag åt också nästan en hel Vitargo-kaka under loppet.

När Emelie sa att vi hade passerat 40 km blev jag förvånad att min dipp som brukar komma runt 3 timmar hade uteblivit. Försökte att inte tänka på det utan bara vara glad att jag var igång fortfarande. Jag sprang tom uppför "mördarbacken, varv efter varv. Mara passerades på några minuter över 4 timmar. Det såg ut att gå med 60 km bara jag orkade hålla samma tempo.

Vid 50 km började benen bli trötta och hjärnan sa; sluta spring, men jag peppades av min springkompis och luffsade på. Sen blev jag lite piggare igen och det gick lättare. 4 varv kvar.... Vi tog en dryckespause efter 2 o sa att detta var sista innan 60 km o så tog vi 2 varv till.

Tillsammans hand-i-hand sprang vi över mattan o hade sprungit ihop i 6 timmar. Det var 3 minuter kvar men vi beslutade att inte påbörja något nytt varv eftersom det regnat sista timmen och vi ville inte stå o frysa utmed banan för inväntande av slutlig mätning.

Jag hade sprungit i 6 timmar!! Gick inte uppför backen en enda gång. Gick bara några steg medan vi drack sen sprang vi igen. Helt otroligt, kan knappt tro att det är sant. Jag är verkligen kanonnöjd med min prestation. När jag fick medaljen av Thorill sa hon; !Va bra du är"! Åh vad jag blev glad när hon sa det. Smiley

Idag känns benen stumma i trappor men annars känner jag mig förvånansvärt fräsch. Igår när jag kom hem följde jag med på en timmes promenad med 2 hundar. Tror det var skönt att gå ur benen lite, samma på förmiddagen idag, blev det 1 timmes promenad. Tror faktiskt jag var stelare efter maran i våras.

Detta gav verkligen mersmak och jag kommer nog satsa på en 100 km'are eller ett 24-timmars under 2009. Kanske tom både och. Smiley

måndag 23 februari 2009

Slöhelg

Den här helgen har helt oplanerat blivit en slapparhelg. Mysfredag i fredags med film och god mat med en gooo vän Smiley. Lördag var vi på stan och shoppade lite, myste hela dagen och sen blev det kväll och jag tog bussen till Karlstad på fest.
Idag söndag har varit en tung dag och jag tänkte springa nu på kvällen men har legat och degat i soffan hela dan och kom hem vid 18.00 och kände mig ganska pigg ändå, (trots att jag kom i säng vid 4 inatt och upp 8). Men när jag gått upp till mig på tredje våningen slog hjärtat jättefort så jag fortsätter nog att slöa idag. Har bara ätit lite gröt i morse och glass på eftermiddagen så jag är väl inte tokladdad med krafter heller. Är skittrött...

Jag ger mig själv den här goa helgen. Varsågod Sandra, det var du värd! Mysigt har det varit. Smiley Det är bara och springa en annan dag istället. Jag hinner. Jag är ju glad och mår bra! Smiley

torsdag 15 januari 2009

Summering av 2008

2008 var för mig ett bra träningsår. Det har hänt en hel del i livet och de sista månaderna prioriterades träningen ner pga skillsmässa och nya rutiner och en ny vardag och som grädde på moset halsfluss. Nu när pusselbitarna börjat falla på plats så ska jag försöka komma igång igen. Jag har tappat rätt mycket känner jag, både styrka och kondition. Men det ska väl inte va så svårt och få tillbaka orken bara jag tar det lugnt?! Det kommer nog gå bra.

Jag mår iaf enormt bra och har aldrig känt mig så lugn i kroppen som nu. Ingen stress, ingen press. Det är så skönt! Jag trivs så himla bra i min lägenhet och ska börja måla och tapetsera nu i veckan innan jag får min nya soffa. Jag är så glad! Jag har fått en hel vecka ledigt nu med barnen och vi har haft så mysigt! Smiley

Under 2008 har jag uppnått båda mina mål, dvs att springa längre än förra året. Och det gjorde jag med råge; 40 mil längre. Totalt 149,3 km. Mitt andra mål att träna mer än förra året klarade jag med bara ett par minuter tillgodo. Men jag klarade det iaf. Det hade ju inte varit nån världssak om jag inte gjort det heller för jag mår ju prima iaf! Smiley

Jag har också:
* Sprungit ett 12-timmars o nästan kommit upp i 97 km. (96,9).
* Sprungit ett 6-timmars på nytt rekord för mig.
* Sprungit Stockholm Marathon och nått mitt mål att gå under 4 timmar (3:55)
* Ställt upp i min första multisporttävling och kom dessutom tvåa!

Målen för 2009 har jag inte satt upp än. Men ett 100 km-lopp lockar mig och/eller ett 12-timmars och gå över 100 km.
Lång bana i en multisporttävling ska jag nog också göra.
Ett marathon utomlands igen vore inte dumt.

Men mitt största mål är att fortsätta njuta av livet!
Må 2009 bli mitt hittills bästa år!